Nu har man så påbörjat sin 3-veckor långa semester. Skönt tänker man, långa sovmorgnar och bara slappa o njuta. Dock har det inte blivit riktigt så. Vaknar i alla fall klockan 6 på morgonen och trots att jag varit uppe halva natten, kvällen innan. (vad konstigt det lät)

I går tänkte jag minsann sola. Drog fram solstol, badlakan, kudde, dricka och kastade min tunga lekamen ner i viloläget och stoppade lurarna till min mp3, i öronen. Vad hände då? Jo, då försvann solen. Stora gråa moln avlöste varandra och turades om att förhindra solens strålar att nå min kropp. Jag knep i hop ögonen och höll mig krampaktigt i badlakanet eftersom de svala vindarna gjorde att jag förvandlades till en ispinne under några minuter.Jisses, vad kallt det kan bli. Jag tror att quicksilvret på termometern kröp ner en bra bit under noll. Visst sensationsartat, men det kändes verkligen så. 19 grader i skuggan, när man är van vid 30, blir en fruktansvärd chock för kroppen. I alla fall för den som jag går och bär omkring på. Men skam den som ger sig. Jag tänkte att om jag bara ligger kvar en liten stund till så kommer nog solen fram igen. Så gjorde den ICKE.

Så vad gör man då när solen inte vill som man själva vill. Jo, då går man ut i skoskåpet, plockar fram den bruna skokrämen och smetar in sin kropp med detta i ett tunt lager.
Dah..skojar bara.
Nä, då sätter man sig o redigerar bilder och tiden bara rusar iväg. Det är jättekul att hålla
på med det här, men ack så tidsödanade.


Tänkte jag skulle hyra en bil ett par dagar och köra runt o fota på lite andra platser och dit det är lite svårare att ta sig till fots, med cykel eller via buss och tåg. Det finns förvisso mycket vackert här runtom också, men man behöver ju miljöombyte sägs det ju och nya utmaningar.
Frågan är dock om jag ska få tummen loss ur ändalykten eller om det bara blir en massa prat o önsketänkande. Jag är LAT nämligen. Behöver en spark i ändan ibland. Vill göra så mycket, men inte alltid ensam.

Tycker om att vara ensam när jag fotograferar, för då kan jag i lugn o ro fokusera på det jag vill utan krav på att jag även måste vara social med mitt umgänge.
Tråkigt tycker jag dock det är att ta mig ensam ut till de här platserna, stunderna emellan fotograferingarna och efteråt på vägen hem och när man kanske vill prata om dagen som varit.
Men jag antar att man inte kan få allt.

Fotar gör jag i massor, men det känns som om jag fastnat i ett och samma mönster. Motiven är väl ok, men det är när det kommer till redigeringen av mina bilder som fantasin tryter, kreativiteten uteblir. Man söker nya vägar, någonting nytt att tillföra och som förhöjer kavlitén på bilden och som kan fånga betraktarens intresse såväl som mitt eget. Men jag gör samma sak om och om igen och på något vis så känns det lite enahanda och tråkigt. Vill LÄRA mig mera, men HUR, VAR och NÄR.

Nä vet ni vad, här sitter jag o maler på som om jag hade drabbats av någon form av mundiaré. Så är det dock inte. Vaccinerad med ett grammofonstift är jag måhända men inte det förstnämnda. Haha..skämt åsido, det här håller inte. Jag har ju semester och kan inte sitta o trötta ut min hjärna med en massa ord och tankeövningar. Nä, in i duschen, på med paltorna och ut i det inte så vädligt vackra vädret.

Tjingeling på er och ha en fortsatt trevlig sommar.