Som en gigantisk apelsin visade sig månen på en kolsvart himmel i går när jag cyklade till jobb kl 05.45. Det var så otroligt vackert att se. Det enda som fattades (bortsett från kameran då) var två grindstolpar och en liten kisekatt på densamma. Det var alldeles vindstilla denna tidiga morgontimma när jag for iväg likt ett jehu på vägen mot Lund. En skön morgon, med temperaturen som visade på +6 grader.
Hemfärden var inte lika romantisk och hänförande. Eftermiddagen bjöd nämligen på ordentligt med vind. Och givetvis var det så illa ställt att jag skulle tvingas cykla mot densamma. Otränad som jag ju nu är, så blev detta verkligen en prövning som hette duga. Svettig, trött och med ben som kändes som gele kom jag hem till mitt lilla Dalby efter 45 minuters våldsamt kämpande.
Tisdagen, idag det alltså, var det på cyklen igen och mot Lund. Jag drog iväg lite tidigare för att få bättre tid på mig med dusch och ombyte när jag väl kom fram. Det tråkiga var ju bara att jag fick cykla i detta mörker hela vägen in till stan. Vägen saknar belysning och mitt mörkerseende är inte vad det en gång var. Men det gick ju bra i alla fall.
Det hade regnat hela natten men just nu var det uppehåll. Inte så mycket vind att orda om i heller och det tackade mina ömma ben för. Men när eftermiddagen nalkades och det var dags att trampa hemåt igen, så öppnade sig hela himlavalvet och litervis av vatten östes över mig. Jag börjar nästan tro att det inte är meningen att jag ska cykla. Det är förmodligen vår herres sätt att tala om detta för mig. Men jag trotsar honom i vilket fall som helst, för i morgon är det upp på cyklen igen och i väg. Sista dagen innan påsklov och jag får vila min trötta kropp. Det vore sjutton om jag inte skulle kunna skala av mig några kilo före sommar o semester.
onsdag 31 mars 2010
lördag 20 mars 2010
Lördagen 20 mars 2010.
Ännu en dag med en riktig ryggpina. Dikoflenak, tramadol, alvedon och iprem skramlar nu oroligt i min mage.
Detta är kontentan av torsdagens fotoutfykt till Dalby hage. Hit begav jag mig, på min fridag, i hopp om att få se ett hav av vintergäck o snödroppar, men tji fick väl jag. Även om dessa båda sorter har börjat poppa upp lite här o var i trädgårdarna runtom, så har dom ännu inte gjort entré just här.
Men snösmältningen är i full gång och det märktes inte minst i bäcken där det nu var fullt ös.
Inget stativ hade jag med mig och för att kunna fotografera vattnets framfart på ett sätt som får det att likna sockervadd, behövs nästan ett sådant.
Men i glömskan av att man nu med god mariginal passerat det 40:e året, vilket för övrigt är den åldern då rumpan dessutom börjar hänga nere vid anklarna, så tänkte jag att jag nog skulle kunna lägga mig över de större stenarna i bäcken, finna ett någorlunda plant underlag för min kamera, hålla densamma i ett fast grepp och skjuta av en serie med bilder.
Med mycket akrobatik och med hjälp av kvinnlig list, lyckades jag slingra mig ut i bäcken. Väl liggandes här i en ställning som inte går att beskriva ens i matematiska termer började jag kort därefter känna mig kall och för att inte säga VÅT. Inte hela kroppen svävade i luften och mellan stenarna utan den del som i inlägget ovan beskrivits hade såklart hamnat i vatten-nivå.
Med putande rumpa och benen stretandes både till höger o vänster så försökte jag med ännu mera akrobaktik att slingra mig tillbaka till fast mark. Men då upptäckte jag att stenen som jag tidigare använt som avstamp för att komma ut i bäcken, nu antingen var borta eller att den flyttats på något underligt sätt. Jag behöver kanske inte tala om för er att jag är lika vig som ett kassaskåp och rör mig därför likt ett sådan också. Jag nådde inte stenen med foten utan plumsade i bäcken med även denna. Så härlig känsla när man känner vattnet sippra in genom sprickorna i skon, strumporna som suger åt sig vätan likt en svamp och där resternade vattenmassa lägger sig likt en sjö under hålfoten. Allt detta besvär för vaddå. En pinande rygg, en lite lätt förkylning och bilder som jag sedermera samlade ihop och skickade till det stora arkivet med en enkel knapptryckning kallad "delete".
Ännu en dag med en riktig ryggpina. Dikoflenak, tramadol, alvedon och iprem skramlar nu oroligt i min mage.
Detta är kontentan av torsdagens fotoutfykt till Dalby hage. Hit begav jag mig, på min fridag, i hopp om att få se ett hav av vintergäck o snödroppar, men tji fick väl jag. Även om dessa båda sorter har börjat poppa upp lite här o var i trädgårdarna runtom, så har dom ännu inte gjort entré just här.
Men snösmältningen är i full gång och det märktes inte minst i bäcken där det nu var fullt ös.
Inget stativ hade jag med mig och för att kunna fotografera vattnets framfart på ett sätt som får det att likna sockervadd, behövs nästan ett sådant.
Men i glömskan av att man nu med god mariginal passerat det 40:e året, vilket för övrigt är den åldern då rumpan dessutom börjar hänga nere vid anklarna, så tänkte jag att jag nog skulle kunna lägga mig över de större stenarna i bäcken, finna ett någorlunda plant underlag för min kamera, hålla densamma i ett fast grepp och skjuta av en serie med bilder.
Med mycket akrobatik och med hjälp av kvinnlig list, lyckades jag slingra mig ut i bäcken. Väl liggandes här i en ställning som inte går att beskriva ens i matematiska termer började jag kort därefter känna mig kall och för att inte säga VÅT. Inte hela kroppen svävade i luften och mellan stenarna utan den del som i inlägget ovan beskrivits hade såklart hamnat i vatten-nivå.
Med putande rumpa och benen stretandes både till höger o vänster så försökte jag med ännu mera akrobaktik att slingra mig tillbaka till fast mark. Men då upptäckte jag att stenen som jag tidigare använt som avstamp för att komma ut i bäcken, nu antingen var borta eller att den flyttats på något underligt sätt. Jag behöver kanske inte tala om för er att jag är lika vig som ett kassaskåp och rör mig därför likt ett sådan också. Jag nådde inte stenen med foten utan plumsade i bäcken med även denna. Så härlig känsla när man känner vattnet sippra in genom sprickorna i skon, strumporna som suger åt sig vätan likt en svamp och där resternade vattenmassa lägger sig likt en sjö under hålfoten. Allt detta besvär för vaddå. En pinande rygg, en lite lätt förkylning och bilder som jag sedermera samlade ihop och skickade till det stora arkivet med en enkel knapptryckning kallad "delete".
måndag 15 mars 2010
Lördagen den 13 Mars 2010
Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.
Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…
Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.
Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.
Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.
Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.
Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.
Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.
Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…
Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.
Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.
Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.
Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.
Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.
torsdag 11 mars 2010
ENSAM I EN TUFF VÄRLD
Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.
Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.
Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.
Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.
Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.
Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.
Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.
Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.
Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.
Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.
måndag 1 mars 2010
Vi närmar oss våren med stormsteg även om det inte ser så ut när man idag tittar ut genom sitt köksfönster. Grått o trist som det så ofta varit nu den sista tiden. Men väderleksrapporten säger vackert väder de kommande dagarna. Kanske inte så många grader över nollstrecket - ännu, men en sol - så stor, rund och go´ kan bara den utföra små underverk på den nu så trötta själen.
En liten ekorre har letat sig in i min trädgård och hoppar nu frenetiskt från gren till gren i mitt lilla pileträd här utanför. En glad, pigg liten krabat som säkert även den längtar till lite ljusare tider. Pilfinkar, rödhakar, talgoxar och bergfinkar lurar i buskarna, spanar efter eventuella hot och som när sikten är klar, kommer i omgångar till fågelbordet för att få sig lite mat.
Så trött man kan vara på den här snön nu. När nya flingor singlar ner från himlen utstötes ett suckande ljud från det innersta rummet. Inte ens barnen jublar över det här längre. Pulkabacken står öde och inga barn i sikte. De många skidåkare som masade sig fram i spåren ute i skrylleskogen, blir nu bara färre och färre , om det nu inte är så att de försvunnit helt. Kan förvisso bero på att temperaturen de senaste dagarna pendlat mellan plus och minus och att snö förvandlats till regn för en kortare period .
Nej, nu längtar jag till vår. Solen och värmen och all grönska som kommer med den. Vill kunna dra ner blixlåset och klä av mig denna årstid nu och släppa fram ljuset, färgerna, värmen och den positiva energi som detta ändå brukar kunna medföra. Vill ta avsked av Kung Bore och hans tid och önska honom välkommen tillbaka om 10 år.
En liten ekorre har letat sig in i min trädgård och hoppar nu frenetiskt från gren till gren i mitt lilla pileträd här utanför. En glad, pigg liten krabat som säkert även den längtar till lite ljusare tider. Pilfinkar, rödhakar, talgoxar och bergfinkar lurar i buskarna, spanar efter eventuella hot och som när sikten är klar, kommer i omgångar till fågelbordet för att få sig lite mat.
Så trött man kan vara på den här snön nu. När nya flingor singlar ner från himlen utstötes ett suckande ljud från det innersta rummet. Inte ens barnen jublar över det här längre. Pulkabacken står öde och inga barn i sikte. De många skidåkare som masade sig fram i spåren ute i skrylleskogen, blir nu bara färre och färre , om det nu inte är så att de försvunnit helt. Kan förvisso bero på att temperaturen de senaste dagarna pendlat mellan plus och minus och att snö förvandlats till regn för en kortare period .
Nej, nu längtar jag till vår. Solen och värmen och all grönska som kommer med den. Vill kunna dra ner blixlåset och klä av mig denna årstid nu och släppa fram ljuset, färgerna, värmen och den positiva energi som detta ändå brukar kunna medföra. Vill ta avsked av Kung Bore och hans tid och önska honom välkommen tillbaka om 10 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
