Söndag igen...

En lååååång dag har det varit idag. Här i Dalby blåser det rejält. Vi har inte fått så mycket regn ännu, men det kommer kanske i natt. Jag hoppas vinden avtar tills i morgon då jag åter ska hoppa upp på cyklen o bege mig iväg på jobb.

Det går inte så fort på cykelbanan ännu. Med olyckan färsk i minnet och sviter i från densamma, så blir det kanske så. Men jag känner beov av att röra på mig och hålla lite koll på kilona. Nu har jag gått ner 7 kilo sen jag började cykla i slutet på mars. Nu vill jag försöka hålla denna vikt så länge det bara går. Nu är ju sommaren förhoppningsvis här och någon dag ska jag väl kanske kunna få möjlighet att ta mig till stranden och njuta av solens varma strålar mot min kropp. Tänk så skönt. Ligga däär o lyssna till havets brus, fiskmåsarnas skri och barn som leker o skrattar. Så skönt att bara koppla av. Fast vi får kanske ingen sommar i år. Kanske vulkanutbrottet på Island sätter stopp för detta. Vi får väl se.

Trött har jag varit hela denna vecka. Jag jobbadde förra helgen, både lördag o söndag. Jag jobbade i går och ska jobba full vecka nu också. Kanske får jag även gå in o jobba extra nästa lördag. Trött är jag också efter olyckan och efter sjukhusbeöken och oron för min mor som varit inlagd och opererad denna vecka.

I slutet på juli ska jag dock ha semester och får förhoppningsvis vad vila jag behöver då.

Fotat har jag gjort, kan ju bara inte låta bli. Har laborerat lite med färger. Inte bara genom HDR utan på lite andra sätt också. Jag vill ha STUNS i mina bilder och det tycker jag inte jag får ibland när jag plockar ut bilden direkt från kameran. Man måste leka o testa sig fram. Så småningom finner jag kanske "mitt eget" sätt att bildbehandla och som jag kan känna mig nöjd med. Jag är förvisso ganska nöjd med bilderna såsom de är i dag också. Ibland brukar det bli lite "för mycket" och då brukar jag plocka fram bilden igen o korrigera efter ett tag.

Synd att man inte kan få den feedback som man hade behövt, men det ger sig väl av sigt självt med tiden.

I dag har jag suttit inne hela dagen o redigerat det material som jag hade tillgängligt. Emellanåt har jag strukit min tvätt o lagat mat. Men nu är jag äntligen färdig för i kväll. Bilderna sparade i den externa hårddisken och utrymme har på så vis frigjorts från min dator. Nu ska jag lägga mig på soffan en stund och zappa mellan alla kanaler. Strax nannedags. Tjingeling

En sån hemsk dag.

Usch vad trött jag är denna afton. Jobbat hela helgen, så ock idag. I morse på väg till jobb var jag ute för en olycka.

I Lund och i höjd med Jupitergatan cyklar jag snett till vänster om en annan cyklist. Rätt vad det är så väjer hon för en fotgängare och uppmärksammar nog inte att jag kommer strax bakom. Hon styr in sin cykel i min och jag far rakt ut i körbanan och med henne ovanpå. Den här kvinnan skäller bara på fotgängaren, tar sin ccykel o sticker iväg. Kvar i körbanan ligger jag och kan inte resa mig av ren smärta. Jag ser bussarna komma emot mig samtidigt som två vittnen hjälper mig upp från gatan och sätter mig på en bänk.

Jag mår fruktansvärt illa och har så ont. Dom vill ringa ambulans men jag säger nej. Dom ringer i alla fall på grund av den svullnad som nu uppstätt på min underarm, och efter ett tag kommer ambulanspersonalen dit och gör en snabb undersökning av mig på plats och kan konstatera att ingenting är brutet.

Men en lite köttig arm och armbåge, blåmärken här och var och smärtor i nyckelbenen och nacke var det pris jag fick betala för denna kollision till vilken jag INTE var vållande.

Jag tog mig till jobb för egen maskin och gåendes. Min jacka var söndertrasad, min cykel hade fått en ordentlig smäll. Jag frös och jag grät om vartannat, förmodligen av ren chock.

Kvinnan som hjälpte mig vid olycksplatsen visade sig vara polis och på väg till sitt jobb när detta inträffade. En så underbar människa som satt där hos mig hela tiden, pratade lugnande till mig o strök mig över ryggen. Jag är inte bortskämd med människor som verkligen bryr sig om MIG utan brukar nog få klara mig själv bäst jag kan. Så för mig hade det inte varit konstigt om jag fått ligga kvar där i gatan tills smärtan lagt sig så pass att jag för egen maskin hade kunnat ta mig upp på benen igen. Så denna kvinnas insats och den medmänsklighet som hon visade mig idag är så oerhört stort för mig och så rörande.
På eftermiddagen ringde hon faktiskt upp mig på mitt jobb bara för att höra hur det var med mig och hon lovade ringa under morgondagen för att hjälpa mig fylla i skadeanmälan och ta upp en anmälan då den här incidenten klassas som smitningsolycka.

Ja, sån otrevlig början på denna vecka. Nu har jag tryckt i mig en massa värktabletter och hoppas snart kunna gå o lägga mig o sova bort det värsta.
Jag kommer nog ha den här olyckan för mina ögon en längre tid och vara ännu mer försiktig ute i trafiken fortsättningsvis. Riktigt glad är jag för att jag numera använder cykelhjälm i trafiken. Borde nog fler göra.

21 maj-redan. Jisses vad tiden den går fort. Vi har haft hyfsat bra väder här i Lund och Dalby ett par dagar nu. Nästan så att man t.o.m börjar snegla lite på sandalerna o shortens inne i klädkammaren.

Nya cykelutflykter har det blivit. Jag var i Barsebäck härförleden och det kan jag väl säga, med handen på hjärtat, att det var då verkligen inte mycket att se. Men det var en härlig cykelutflykt och en utmaning för mig själv huruvida jag skulle orka cykla fram och tillbaka eller inte. Det gjorde jag ju givetvis, men var väldigt trött och öm i baken när jag 22.45 var hemma i Dalby igen.

I helgen har det spåtts fint väder, men då måste jag arbeta både lördag och söndag eftersom det är karneval i Lund. Synd att jag inte kan ha med mig min stora kamera under karnevalståget, men det ser kanske inte så bra ut om man gör detta i uniform. Jag tänkte dock låna min dotters lilla kompaktkamera. Kan då visserligen bara fota i jpeg, men en dålig bild kan ibland vara bättre än ingen bild alls.

Egentligen hade jag velat ta med mig cyklen ner till Österlen i helgen, men jag hoppas att det kommer fler tillfällen för detta. Har ju en ledig dag i nästa vecka och om vädret då tillåter, så kanske det ska bli av. Jag ska ju upp på sjukhustaket endera dag också o fota ner över staden. Småler lite nu, för dom som känner mig vet att jag har en fruktansvärd höjdskräck. Kommer förmodligen åla mig fram på magen uppe vid helikopterplattan och stanna flera meter innan kanten för att med skakiga händer skjuta av några bilder. Så varför utsätter man sig då för detta.
Jo, se jag är ju trots mina fobier, så vansinnigt nyfiken. Jag vill se och upptäcka och ibland måste man pressa sig själv till det yttersta för att nå dit hän.
Hoppas bara att resultatet visar att det var mödan värt att göra detta.

Tjingeling för denna gång.

Måndagen den 17 maj - Norges nationaldag minsann.

Halv semesterdag har jag tagit ut idag. Inte för att åka iväg och fotografera som många av er nu kanske tror. Förresten många o många, ni kanske är väldigt få som läser mina dagboksinlägg.

Hursomhelst så har jag idag suttit med min mamma på lungmottagningen på lasarettet i Lund. Man hade hittat någonting på hennes lunga vid en röntgenundersökning ganska nyligen och nu skulle man följa upp det hela. En ny skiktröntgen gjordes och idag så fick hon/jag beskedet att det som synts på hennes lunga var inget annat än en fettknuta. En lättnadens suck hann man dock inte ta innan läkaren fyllde i med ett; men....

På den här skiktröntgen så hade man nu upptäckt en 2 - 2,5 cm stor mjukdel på luftrörens överkant och som inte skulle vara där. Operation kommer därför att bli
nödvändig för att kunna ta ett vävnadsprov som visar vad detta kan vara för något.

Jag tror aldrig jag sett min mor så liten o rädd som idag i det här undersökningsrummet och där hon satt med sina klarblåa, vattniga små ögon, händerna hårt knutna i sitt knä och tittade på läkaren och tittade på mig som om hon inte riktigt förstod.

Men jag mår ju bra, jag har slutat röka för 4 månader sen och jag motionerar 1 timme varje dag, väste hon fram lite försiktigt.

Man får ju hoppas att hon får en tid på thoraxkliniken så fort som möjligt så att hon får ett SVAR. Vet ju att hon sover mycket dåligt på nätterna och givetvis oroar sig en hel del.

Även om jag som person är väldigt lugn o sansad och kanske visar upp en lite kyligare attityd utåt, så är givetvis min oro och omsorg om min mamma väldigt stor.

Det måste ju inte vara någonting allvarligt med henne och jag försöker nog att inte måla "fan" på väggen i förskott utan istället se det positivt och försöka dela med mig av denna energi även till henne. Men det är JOBBIGT.

Nu ska jag bara sitta här i min ensamhet o pilla med några av mina bilder o försöka skjuta tankarna åt sidan ett tag. Jag känner mig ganska trött o lite medtagen själv nu i kväll så jag antar att det blir en tidig afton.

Till er som kommenterat mina bilder på bloggen, vill jag säga stort TACK. Jag har tittat på din - Monkan, sida och tycker du har många fina bilder där. Har bara inte riktigt blivit klok på hur man får kontakt med dig.

Ha det så bra allesammans eller ni få som kanske läser det här.
Vi hörs snart igen. Tjingeling

Lördag den 15 maj.

Fy fabian vilket tråkigt väder. Regn hela dagen. Började jobba klockan 06.30. Hade tänkt cykla som vanligt, men oj vad mina knän ömmade efter gårdagens cykeltur.

Jag är sådan optimist när jag ger mig iväg på mina strapatser. Känner att jag nästan kan cykla hur långt som helst. Vad jag oftast glömmer är ju att jag måste orka cykla tillbaka också. 5 mil har jag i benen idag och jisses vad jag känner mig gammal i kroppen (hihi).

Inget fotande idag, men väl så mycket redigerande. Vilket tidsödande jobb. Alla bilder blir ju heller inte bra.

Trött och frusen är jag, så sitta vid datorn i flera timmar hade jag inte tänkt mig. Köpte några rosor till mig idag. Det är ju mors dag i morgon och jag får väl kanske fira mig lite själv då (haha). Vackra blommor på mitt bord, 2 tända ljus, kudde o filt i soffan och förhoppningsvis en bra film att glo på. Ja, så ser min lördagskväll ut minsann.

Tjingeling för denna gång.

Tiden den går och vi med den. Många utflykter har nu gjorts per cykel och till diverse mål. Dels för att bränna fett och komma i form, men även med förhoppning om att finna vackra motiv att fotografera.

Jag utmanar mig själv att nästan för var gång som går, cykla lite längre, lite snabbare. Men jag har ju också upptäckt att de håll dit jag vill cykla, där går det väldigt mycket uppför. Även om nu viljan o ambitionen finns där att cykla till världens ände (för att överdriva lite), så säger kroppen ifrån. Med knän som ömmar och en rygg som värker får man ändå till sist inse att man börjar bli gammal och därför kanske bör begränsa sig lite grand. Men jag kan ju ändå med viss stolthet konstatera att 6 kilo rasat ifrån min kropp på de här 2 månaderna som jag kämpat på. Sköööönt med sådan lön för mödan.

Det tråkiga när man cyklar runt o tittar på diverse slott och byggnationer, är att mycket av det här är PRIVAT. Man står där utanför med sorgsna ögon och kikar in på vad jag kan tycka är "MÖJLIGHETER" att ta en riktig bild. Med parker och byggnationer som är så fantastiskt fina, men så ouppnåliga för en amatörfotograf som jag, att få tillgång till. Går inte att smyga i buskagen, klättra över mnurarna, vada över vallgravarna mm, som någon form av paparazzi. Kan bara sucka o ta en bild så gott det går och mest för att för sig själva konstatera att jag varit där.

I går var ett sådant exempel då jag begav mig till Skarhult. Här finns ju inte bara ett vackert slott utan även väldigt fina o gamla stallbyggnader mitt emot. Men, men, men.....PRIVAT.
På hemvägen över Silvåkra mötte jag ett helt gäng militärer. Inte utan att man fick lite skrämselhicka när man såg deras pansarfordon och andra för mig okända militärfordon, stå uppradade på fältet där jag skulle passera. Ett litet gott skratt fick jag mig dock när jag passerade någonting som såg ut som en vaktkur. Jag kastade ett öga in i kuren så att säga och får då se en stackars menig, med en massa svart dynga i ansiktet, sitta på huk, med byxorna nerdragna och toarullen i knäet. Varför i herrans namn lägger man toaletten med sådan insyn ifrån vägen och där flera civilister passerar dagligen. Nåja...finns det inkomster så finns det utgifter och nöden har ingen lag.

I dag är det mulet o lite småtrist. Men jag har i alla fall kameran med mig på jobb och inlåst i ett skåp utifall att jag skulle få för mig att cykla iväg någonstans när jag slutat. Har man tur så klarnar det upp och jag kanske kan hitta något trevligt att föreviga.

Tjingeling för denna gång.