Lördagen den 13 Mars 2010

Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.

Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…

Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.

Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.

Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.

Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.

Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.