ENSAM I EN TUFF VÄRLD

Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.

Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.

Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.

Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.

Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.