12 april 2010

Tiden går då fort nu får jag säga. Vi är redan inne i mitten av april månad. Ljusare på kvällarna och betydligt behagligare temperaturer. Som fotograf ser man nu fram emot många o vackra bilder. Bara hoppas att inspirationen finns där och orken att kuska runt med hjälp av cykel, buss o tåg också infinner sig.

Det är nu min tredje vecka som jag cyklar till och från jobb. En sträcka på omkring 2,4 mil om dagen. Det är inte utan att det känns i benen och någon annanstans. Jag skulle kunna kalla mig själv för läderlappen och då kan ni kanske fundera ut VARFÖR.
Allt detta kämpande för att få upp flåset igen och för att förhoppningsvis gå ner några av alla de kilona som jag lagt på mig under gångna året.

Alla tror att med det jobb jag har så måste väl min kondition vara på topp. Men snicksnack så fel dom har. Häromdagen när jag skulle cykla hem ifrån jobb hade jag en äldre herre på cykel framför mig. Jag måste väl erkänna att tävlingsinstinkten fortfarande finns kvar i mig och jag tänkte att "den där gubben" ska då rakt inte få cykla före mig till Dalby. Så jag växlade upp och trampade på. Gubben hade nog cyklat ett tag för han hängde med ganska friskt.

Det var relativt mycket motvind denna dag, så pass mycket att man t.o.m fick trampa på ordentligt i nerförsbackarna.
Pionröd i ansiktet och med svetten rinnandes både här och där började jag efter ett tag blidka framåt och tänkte på den enorma backe som väntade oss i Dalby. Trött som bara f-n var jag, mjölksyra började jag få i benen och trots att jag gjorde allt vad jag förmådde för att skapa ett avstånd mellan mig och min rival, så kunde jag nästan känna hans andedräkt i nacken på mig.

Det var då jag bad till herren däruppe om att ge cyklisten bakom mig punktering eller att vår herre själva nedstiger från himlariket och ger mig extra skjuts upp för den långa backen. Han måste ha hört mina böner för innan backens början, skickade han den andra cyklisten åt vänster mot Södra Sandby. Jag växlade ner rejält och när min gubbe försvunnit ur synhåll, hoppade jag själva av min cykel och ledde den uppför backen alltmedan hjärtat hoppade tillbaka in i bröstet på mig, pulsen gick ner och att benen slutat studsa som spiralfjädrar under mig.

Nu tävlar jag ALDRIG. Kommer vi mötas igen på cykelvägen, så tänker jag hoppa av min cykel med en gång och fejka en punktering eller bara låtsas att jag fick ett samtal på min mobil. Haha.

Ute o fotat har jag också varit, men inte lyckats få till någonting riktigt kalasbra. Hoppas att det kommer lite längre fram. Ljuset har väldigt stor betydelse, så jag antar att tidiga morgnar eller lite senare kvällar är det som gäller framöver vid fotografering.

Gäller ju som sagt också att hitta de rätta motiven och platserna för desamma.

Nu är det nyheter och sen en god natts sömn, förhoppningsvis. I morgon är det en ny
dag och nya möjligheter.

Tjingeling