Den 21 februari och vintern håller sig envist kvar.
Trösten i detta är att det åtminstone blir lite ljusare med all den snö som
omger oss. Det kunde ju varit så att vi istället fick regn, blåst och en alldeles jämgrå
himmel. Då hade kanske depressionen varit mer utbredd än vad den är idag.
Men oj vad jag längtar efter vår, värme, grönska och alla vackra blommor med dess
färger som prunkar i rabatter o blomsterlådor och som sprider glädje o värme inombords.

Vinter i all ära, den är vacker när den kommer och då snön verkligen får ligga kvar alldeles
vit och orörd. Men i denna delen av Skåne så blir det ju sällan så. det vita blir snabbt till slask och smuts och trädens grenar orkar o kan inte hålla fast det vita pudret så särskilt
länge. Så när marken är mer brunvit och då trädens grenar stretar nakna mot skyn, då kan
jag vara förutan denna årstid. Jag blir deprimerad i ordets rätta bemärkelse.

Då jag nu vänt blad i mitt liv och ska till att starta på ett alldeles nytt kapitel, så känns det
lite nervöst, men samtidigt spännande. Jag vill få ägna mig åt det jag tycker är så roligt,
nämligen min fotografering o redigering.
Vädret, för att fortsätta tjata om detsamma, har dock inte givit mig någon större inspiraiton.
Behöver lite mer sol och blåa himlar för att jag ska tycka det känns riktigt kul.

Avsaknad av bil är ett stort problem för mig. Anser dock inte att jag har råd att köpa mig en
i heller. Det får bli att utnyttja kollektivtrafiken och de båda ben jag föddes med. Men allting
kräver planering och många gånger är det tidsödande. Jag vet att jag nämnt detta i tidigare
inlägg, men återkommer till det igen då det är ett ständigt återkommande dilemma.

Man tittar på fs och ser alla dessa vackra platser som folk har varit på och avundas det fina
som de omges av eller åtminstone har närhet till. Det känns inte som om vi har riktigt samma
tur här nere om vi då bortser från Österlen, som ju är väldigt vackert. Men man får ta det
som det kommer och försöka skapa något vackert utav det som finns tillgängligt. Man
laborerar lite grand med bilden i Ps, men jag känner att jag har så många brister även här.
Kollar nätet regelbundet för att se om jag kan hitta någon bra o prisvärd utbildning inom just
redigering, som kan föra mitt bildskapande ett snäpp framåt.

Färdigskrivet för denna gång. Kaffet uppdrucket och trots det gråa o trista utanför mitt fönster, så ska jag klä på mig och gå ut en liten runda.

Tjingeling för denna gången.

Snön ryker från taken och bildar små tornados i luften.
Gator o trottoarer fyllda av snömodd o slask.
Vägrenarna ersatta av enorma snövallar. Ja, så ser vintern i Skåne ut
idag.

En kaotisk stämning råder, där ilksna bilister som inte kan ta sig fram
obehindrat på vägarna och som kör fast och inte kan komma loss.
Fotgängare som kämpar sig frenetiskt fram längs gångbanorna, som nu är lika
trögtrampade som om man gick med trätofflor i bara sand.

Värst är det för de gamla med sina rullatorer och som man stundom kan se, lyfta
sina ekipage över snöhögar o vallar.

Tänk, detta har vi längtat efter. Före jul åtminstone. Men nu har snön kommit och detta med råge.
Ska man dessutom tro tidningsprognoserna, så lär skiten stanna kvar hela februari
ut.

Fy fabian säger jag!!!!!

Livet är ibland så svårt att leva. Man bygger det ena luftslottet efter det andra, fyllda med en massa drömmar som aldrig kommer att slå in. Man gör det med vetskapen att slottet förr eller senare ändå kommer att raseras och drömmarna krossas likt en hammare mot glas.

Varför då fortsätta bygga, fortsätta hoppas om man vet och tror att förutsättningarnan för att det hela ska bestå. ändå är dömt att misslyckas och alltjämt kommer stanna vid bara just en dröm.

Kanske vi behöver den där drömmen och fantasierna för att orka med vår vardag och kunna stå rakryggad i ett annars så vacklande värld. Vi kanske behöver drömmarna att bege oss till när marken under oss kommer i gungning och livskriserna hopar sig över oss.

Drömmarna är nog det som håller oss vid liv och som för oss framåt på livets hårda stig.
Vad gör väl det egentligen om de aldrig kommer att slå in, så länge vi har dom, kan leva in i dom och låtsas att vi är någon annan för en dag. När vi kan måla upp en alldeles egen, underbar värld där alla människor är sanna mot varandra och där kärleken till varandra är större än självaste hjärtat i vår kropp.

Att inte veta, att inte våga tro eller hoppas är en börda tung att bära. Att fråga, söka svar och
finna sanningen kan vara svårt, ibland verka förödande eller kännas nedslående, men också vara alldeles underbart. Att våga är att ha mod. Att tveka är en feghet. Lev livet så som du vill leva och efter de förutsättningar du nu än har.

Bara en tanke från mitt mörkaste JAG.

Jisses vad trött jag är idag. Känns som om jag släpar baken i golvet när jag går. Fast det kanske inte är för att jag är trött utan snarare för att jag är för tung.
För oj vad jag har gått upp i vikt under detta år. Ingenting som jag är särskilt stolt över och sanning att säga så gör det mig nog lite deprimerad också.

Jag försöker komma igång med träningen och det håller i sig 14 dagar. Jag peppar mig själv där jag står eller sitter bredvid de andra hurtiga motionärerna. Jag började mjukt för jag tänkte att då kanske jag inte skulle tröttna så fort. Men så kommer dom där dagarna då solen visar sig från sin bästa sida. Jag tittar på träningsväskan och jag tittar på kameran. Elle..belle...bi... Det blev kameran förstås eftersom det här med att få fotografera, är det jag brinner för.

Nå, vad har då hänt sen sist. Jo, nya utflykter. Har fotograferat lite slott. Kanske inte riktigt min genré, men kul ändå. Är bara solen framme och himlen så härligt, underbar blå...ja, då är det nog kul att fotografera vadsomhelst.

I går var jag dock fast besluten att fotografera vår gamla stenkyrka här i Dalby. En mycket vacker sådan för övrig och dessutom Nordens äldsta om jag inte minns fel.
Det svåra med att fota den här kyrkan och för min räkning då, var ju att denna då
är strålkastarbelyst, vilket i sin tur göra att ljus o färger kan upplevas som lite konstiga. Just nu har jag ägnat mig åt att lägga in o ta bort bilderna på denna kyrka. Känner helt enkelt att jag måste jobba mer på det här. Men bilden på församlingshemmet får ligga kvar. Det fina med denna tycker jag är himlen, månen och grenarna. Jag kan nästan höra vargen yla där låååååångt..lååååååångt bort. (Hihi).

Tjingeling

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Så kan man nog beskriva mitt mood just nu.
Dagen börjar bra och jag känner mig full av energi o glädje, men efter frukost och efter att ha
tittat ut genom köksfönstret o konstaterat att det kommer bli ännu en gråmulen o råkall dag, så är det precis som om proppen gått ur mig.

Nu har hela dagen förflutit utan att jag egentligen fått gjort något rent konkret. Har inte ens kommit ur långkalsongerna o morgonrocken på hela dagen. Jag har bara vankat av o an i min lägenhet och konstaterat att det fanns lite "kunde" och "borde" göra i densamma.
Jag la mig på soffan bland alla kuddar o filtar, körde in en film i dvd:n som jag ännu inte sett.
4 timmar senare så hade jag lyckats plöja mig igenom hela filmen och efter att ha somnat ifrån handlingen i omgångar. Vilken tur att det finns en återspolningsknapp på de här apparaterna.

På fotosidan då. Jo, jag var i Malmö i torsdags med en ambition att fotografera bron och Turning Torso i kvällsljus. Det var mycket svårare än vad jag först hade trott. Men skam den
som ger sig. Jag är ganska nöjd med de bilder jag lagt upp men tror nog att jag skulle kunna
få dom ännu bättre. Behöver bara lite mer tid på mig o lite mer kunskap härom, så ska jag nog kunna fixa det.

Tjingeling för denna gång.

Jag börjar bli gammal. Det kände jag idag när jag för första gången på över ett halvår äntligen kom iväg till gymmet igen.
Efter 3 minuter på cross-rampen började jag flåsa som en gammal ko. För att inte visa min granne bredvid att jag redan var trött, så körde jag vattenflaskan i halsen gång efter annan.
Men skam den som ger sig. 50 minuters fyspass så här i början var väl inte fy skam. Men nu går jag här hemma alldeles slutkörd och frusen som bara den.

Nåja, på fotosidan har det väl hänt en del sen sist. Jag har haft förmånen att få följa med på lite utflykter till såväl Österlen som till Halland. Det har varit ett väldigt spännande äventyr och som betytt väldigt mycket för mig. Många vackra vyer och motiv från platser jag kanske tidigare aldrig besökt eller som det åtminstone var väldigt länge sedan jag besökt sist.
Man blir väldigt medveten om vad man går miste om när man inte längre har tillgång till bil.
Att kuska runt med buss o tåg är inte alltid alldeles lätt. Det krävs mycket tidsplanering och
även om du gör så, räcker inte tiden till och/eller du kanske inte alltid kan nå det mål du vill.
Så för mig har de här två dagarna betytt oerhört mycket.

Mina bilder är jag ganska nöjd med, men kan se att jag fattas lite mer kunskap vad anbelangar en del av de upplagda alsterna. Men vad jag tänker på då i huvudsak, tänker jag inte avslöja för er, för ser inte NI det så behöver jag inte göra er uppmärksam på det i heller (hihi).

Hoppas ni finner något bland mina alster som faller er i smaken och varmt tack för att ni tar er tid att titta och kommentera. Gillar jag.

Tjingeling för denna gång.

Mvh

Lördagen den 2 Januari 2010.

Nu har klockorna klingat och ett nytt år taget fart. Skönt tycker jag att det värsta av julen nu är över. Nu kan man åter blicka framåt mot ljusare årstider och varmare klimat och det känns underbart.

I dag på morgonen visade temperaturen på - 7 grader. Brrrrrrr.....tänkte jag och drog täcket tätt intill mig igen. Men hur gärna jag än hade velat somna om igen, så tog samvetetet över o kickade mig ur min säng bara en kvart senare.

Vid frukostbordet blickade jag ut genom fönstret och kunde konstatera att solen nog minsann tänkte titta fram idag. Sååååå....varför kasta bort dyrbar tid när man kan ge sig ut i den friska, om än så kalla luften.

Jag klädde mig i rasande fart och tog mina fotogrejor med mig och pinnade iväg ner till byn och buss nr 6 mot Ystad. I sjöbo fick jag dock byta och det blev en halvtimmes otåligt stampande i vinterkylan.

Nu skulle jag inte hela vägen till Ystad utan en bit ifrån Snogeholmssjön. I somras när jag for
förbi med bussen här så fascinerades jag så oerhört av de böljande åkrarna o skuggspelen därtill.

I dag kan jag ledigt erkänna att det kändes som om jag stigit av i helvetet. Den kallare delen då.
Visst, kullarna var där, men det var inget fascinerande över dessa, denna kylslagna dag. Dessutom så var ljuset inte på min sida vilket nästan gjorde det omöjligt att ens försöka få till något vackert.

Men jag travade på. Tiden gick och kilometer avlöste kilometer. Det var skitkallt. Kändes som om vinden letade sig in under halsduken som jag så omsorgsfullt surrat runt min hals. Tur att jag åtminstone lät det praktiska gå före det snygga och drog en mössa över öronen i morse när det bar iväg.

På sena eftermiddagen när tröttheten så sakteliga började kicka in, så kändes det som om avståndet mellan busshållplatserna växte avsevärt. Jag hade dryga milen tillbaka till Sjöbo och så långt orkade jag inte gå. Jag var dessutom nu lite tveksam på var jag riktigt befann mig så jag ringde min kompis i Sövde.

Som tur var så kom hon nu till min undsättning och hämtade upp mig i sin bil. Jag har aldrig varit i Sövde tidigare så detta var faktiskt en intressant upplevelse. På sjön åkte man skridsko för fullt och det såg så härligt o underbart ut. Solen var på väg ner och jag fick skynda mig att ta några bilder utan tanke på komposition och annat.

Efter en dags strapatser var det skönt att få sitta ner i väninnans kök o dricka kaffe o värma sig vid den öppna spisen. Dagen blev kanske inte såsom jag hade hoppats på från början, men den slutade i alla fall väldigt bra.

Tack o Hej från lilla Mej.