Livet är ibland så svårt att leva. Man bygger det ena luftslottet efter det andra, fyllda med en massa drömmar som aldrig kommer att slå in. Man gör det med vetskapen att slottet förr eller senare ändå kommer att raseras och drömmarna krossas likt en hammare mot glas.

Varför då fortsätta bygga, fortsätta hoppas om man vet och tror att förutsättningarnan för att det hela ska bestå. ändå är dömt att misslyckas och alltjämt kommer stanna vid bara just en dröm.

Kanske vi behöver den där drömmen och fantasierna för att orka med vår vardag och kunna stå rakryggad i ett annars så vacklande värld. Vi kanske behöver drömmarna att bege oss till när marken under oss kommer i gungning och livskriserna hopar sig över oss.

Drömmarna är nog det som håller oss vid liv och som för oss framåt på livets hårda stig.
Vad gör väl det egentligen om de aldrig kommer att slå in, så länge vi har dom, kan leva in i dom och låtsas att vi är någon annan för en dag. När vi kan måla upp en alldeles egen, underbar värld där alla människor är sanna mot varandra och där kärleken till varandra är större än självaste hjärtat i vår kropp.

Att inte veta, att inte våga tro eller hoppas är en börda tung att bära. Att fråga, söka svar och
finna sanningen kan vara svårt, ibland verka förödande eller kännas nedslående, men också vara alldeles underbart. Att våga är att ha mod. Att tveka är en feghet. Lev livet så som du vill leva och efter de förutsättningar du nu än har.

Bara en tanke från mitt mörkaste JAG.