Lördagen den 13 Mars 2010

Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.

Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…

Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.

Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.

Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.

Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.

Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.

ENSAM I EN TUFF VÄRLD

Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.

Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.

Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.

Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.

Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.

Vi närmar oss våren med stormsteg även om det inte ser så ut när man idag tittar ut genom sitt köksfönster. Grått o trist som det så ofta varit nu den sista tiden. Men väderleksrapporten säger vackert väder de kommande dagarna. Kanske inte så många grader över nollstrecket - ännu, men en sol - så stor, rund och go´ kan bara den utföra små underverk på den nu så trötta själen.


En liten ekorre har letat sig in i min trädgård och hoppar nu frenetiskt från gren till gren i mitt lilla pileträd här utanför. En glad, pigg liten krabat som säkert även den längtar till lite ljusare tider. Pilfinkar, rödhakar, talgoxar och bergfinkar lurar i buskarna, spanar efter eventuella hot och som när sikten är klar, kommer i omgångar till fågelbordet för att få sig lite mat.


Så trött man kan vara på den här snön nu. När nya flingor singlar ner från himlen utstötes ett suckande ljud från det innersta rummet. Inte ens barnen jublar över det här längre. Pulkabacken står öde och inga barn i sikte. De många skidåkare som masade sig fram i spåren ute i skrylleskogen, blir nu bara färre och färre , om det nu inte är så att de försvunnit helt. Kan förvisso bero på att temperaturen de senaste dagarna pendlat mellan plus och minus och att snö förvandlats till regn för en kortare period .

Nej, nu längtar jag till vår. Solen och värmen och all grönska som kommer med den. Vill kunna dra ner blixlåset och klä av mig denna årstid nu och släppa fram ljuset, färgerna, värmen och den positiva energi som detta ändå brukar kunna medföra. Vill ta avsked av Kung Bore och hans tid och önska honom välkommen tillbaka om 10 år.

Man tror knappt att det kan vara så här grått o trist väder. Tänker att man kanske fått en
ögonsjukdom eller nåt. Men så är det väl förstås inte. Hade först bara tänkt luta mig tillbaks
här i min stol idag och titta på mina vänner som kommer o hälsar på lite pö om pö, ute i trädgården. Men sen tänkte jag att jag nog ändå behövde lite frisk luft för att inte deppa ihop alldeles.

Så med kameran runt halsen, kängorna dåligt snörade och en stor väska som hänger ner axlarna, begav jag mig ut på en liten strapats. Det var då väldigt kallt i vinden och det kändes
då verkligen på kålbladen, för inte tänkte jag väl på att ta med en mössa, inte.

Med tunga steg lufsade jag runt utan något mål i sikte. Vädret inspirerade inte och vart jag än tittade, såg det bara såååå grått, trist och intetsägande ut. Men tänkte jag, frisk luft det får jag
i alla fall. Funderade på det gamla stenbrottet där siporex fortfarande spränger. Men där jag lyckats krypa under tidigare för att nå mitt mål, hade man nu lagat stängslet och satt upp en stor gul skylt där det stod "varning - sprängning - branta stup" eller nåt sådant.
Så tji fick väl jag. Men ett par hundra meter längre bort avtog stängslet eller också hade det bara försvunnit under snövallarna. Men här tänkte ju lilla jag plöja mig igenom och fram.

Snövallar o minusgrader måste ju betyda packat underlag och jag kan sväva fram som en tyngdlös ängel på detsamma. Tji fick väl jag. Första steget helt ok. Andra steget, då försvann benet ner till knähöjd, 3 steget och fjärde steget fick det plötsligt att kännas som om jag var
i kvicksand. Men fram skulle jag. Och när jag väl kände att jag nog inte skulle eller borde gå
längre, fällde jag upp mitt stativ som bara försvann i snömassorna. Så där stod jag med snö upp till rumpan, kängorna fyllda av detsamma och med ett stativ som försvunnit ner under och för vaddå? För att konstatera att platsen jag masat mig ut till inte bjöd på några vackra fotomotiv eller någonting att fota överhuvudtaget.

Nåja, frisk luft fick jag i alla fall för att ännu en gång upprepa detta fantastiska uttryck.
Nä, det var ingen trevlig dag. Vädret var skit, mitt humör förmodligen likaså.

Men, nu är det ny vecka o nya tag. På fredag slutar jag klockan 12 och är ledig enda tills på
måndag eftermiddag kl 16.30. Hoppas, hoppas att jag då får några dagar med fint väder, så jag kan komma ut med min kamera igen.

Tjingeling för denna gång och god natt.

Den 21 februari och vintern håller sig envist kvar.
Trösten i detta är att det åtminstone blir lite ljusare med all den snö som
omger oss. Det kunde ju varit så att vi istället fick regn, blåst och en alldeles jämgrå
himmel. Då hade kanske depressionen varit mer utbredd än vad den är idag.
Men oj vad jag längtar efter vår, värme, grönska och alla vackra blommor med dess
färger som prunkar i rabatter o blomsterlådor och som sprider glädje o värme inombords.

Vinter i all ära, den är vacker när den kommer och då snön verkligen får ligga kvar alldeles
vit och orörd. Men i denna delen av Skåne så blir det ju sällan så. det vita blir snabbt till slask och smuts och trädens grenar orkar o kan inte hålla fast det vita pudret så särskilt
länge. Så när marken är mer brunvit och då trädens grenar stretar nakna mot skyn, då kan
jag vara förutan denna årstid. Jag blir deprimerad i ordets rätta bemärkelse.

Då jag nu vänt blad i mitt liv och ska till att starta på ett alldeles nytt kapitel, så känns det
lite nervöst, men samtidigt spännande. Jag vill få ägna mig åt det jag tycker är så roligt,
nämligen min fotografering o redigering.
Vädret, för att fortsätta tjata om detsamma, har dock inte givit mig någon större inspiraiton.
Behöver lite mer sol och blåa himlar för att jag ska tycka det känns riktigt kul.

Avsaknad av bil är ett stort problem för mig. Anser dock inte att jag har råd att köpa mig en
i heller. Det får bli att utnyttja kollektivtrafiken och de båda ben jag föddes med. Men allting
kräver planering och många gånger är det tidsödande. Jag vet att jag nämnt detta i tidigare
inlägg, men återkommer till det igen då det är ett ständigt återkommande dilemma.

Man tittar på fs och ser alla dessa vackra platser som folk har varit på och avundas det fina
som de omges av eller åtminstone har närhet till. Det känns inte som om vi har riktigt samma
tur här nere om vi då bortser från Österlen, som ju är väldigt vackert. Men man får ta det
som det kommer och försöka skapa något vackert utav det som finns tillgängligt. Man
laborerar lite grand med bilden i Ps, men jag känner att jag har så många brister även här.
Kollar nätet regelbundet för att se om jag kan hitta någon bra o prisvärd utbildning inom just
redigering, som kan föra mitt bildskapande ett snäpp framåt.

Färdigskrivet för denna gång. Kaffet uppdrucket och trots det gråa o trista utanför mitt fönster, så ska jag klä på mig och gå ut en liten runda.

Tjingeling för denna gången.

Snön ryker från taken och bildar små tornados i luften.
Gator o trottoarer fyllda av snömodd o slask.
Vägrenarna ersatta av enorma snövallar. Ja, så ser vintern i Skåne ut
idag.

En kaotisk stämning råder, där ilksna bilister som inte kan ta sig fram
obehindrat på vägarna och som kör fast och inte kan komma loss.
Fotgängare som kämpar sig frenetiskt fram längs gångbanorna, som nu är lika
trögtrampade som om man gick med trätofflor i bara sand.

Värst är det för de gamla med sina rullatorer och som man stundom kan se, lyfta
sina ekipage över snöhögar o vallar.

Tänk, detta har vi längtat efter. Före jul åtminstone. Men nu har snön kommit och detta med råge.
Ska man dessutom tro tidningsprognoserna, så lär skiten stanna kvar hela februari
ut.

Fy fabian säger jag!!!!!

Livet är ibland så svårt att leva. Man bygger det ena luftslottet efter det andra, fyllda med en massa drömmar som aldrig kommer att slå in. Man gör det med vetskapen att slottet förr eller senare ändå kommer att raseras och drömmarna krossas likt en hammare mot glas.

Varför då fortsätta bygga, fortsätta hoppas om man vet och tror att förutsättningarnan för att det hela ska bestå. ändå är dömt att misslyckas och alltjämt kommer stanna vid bara just en dröm.

Kanske vi behöver den där drömmen och fantasierna för att orka med vår vardag och kunna stå rakryggad i ett annars så vacklande värld. Vi kanske behöver drömmarna att bege oss till när marken under oss kommer i gungning och livskriserna hopar sig över oss.

Drömmarna är nog det som håller oss vid liv och som för oss framåt på livets hårda stig.
Vad gör väl det egentligen om de aldrig kommer att slå in, så länge vi har dom, kan leva in i dom och låtsas att vi är någon annan för en dag. När vi kan måla upp en alldeles egen, underbar värld där alla människor är sanna mot varandra och där kärleken till varandra är större än självaste hjärtat i vår kropp.

Att inte veta, att inte våga tro eller hoppas är en börda tung att bära. Att fråga, söka svar och
finna sanningen kan vara svårt, ibland verka förödande eller kännas nedslående, men också vara alldeles underbart. Att våga är att ha mod. Att tveka är en feghet. Lev livet så som du vill leva och efter de förutsättningar du nu än har.

Bara en tanke från mitt mörkaste JAG.