Japp, så är det nog. Ända sen i början på augusti har vi haft mestadels gråa himlar. Temperaturen har varit där men solen har inte velat visa sig från sin bästa sida.
Semester har jag haft under denna, för mig, tråkiga period. Saker o ting som jag planerat och förutsatt att jag skulle få göra, blev det inte mycket av.
Nu går vi hösten o vintern till mötes och det är inte utan att man känner vemod inför detsamma.
Lyckligtvis har jag semesterdagar sparade om utifall att jag skulle vilja resa någonstans.
Fotat har jag dock gjort i alla fall. Har blivit mycket makro under semestern, men det känns som om man hela tiden upprepar sig. Samma sorters insekter. Måhända i olika miljöer och ljus men ändå ständigt återkommande.
Jag gillar ju bäst att fotografera landskap. Det är detta som ligger mig varmast om hjärtat och det är inom denna genré jag är som ivrigast att få lära och utveckla mitt kunnande mer. Får inte kläm på det riktigt. Kompositionerna kanske ok, men jag saknar någonting i min redigering eller i det tekniska kunnandet som gör att jag kan lyfta fram bilden ännu mer. Just nu har jag kört fast i HDR-träsket och det blir svårt att crawla sig upp härifrån igen. Får mer stuns i bilden med HDR men har också insett att det inte passar sig i alla lägen. men det är bara fortsätta leka. Endera dag kommer jag på det.
Funderar på att gå med i fotografiska föreningen i Malmö nu. Fick ett erbjudanade från en annan medlem på fs. Kanske en bra väg till fortsatt utveckling. Att få se o höra andra fotografer, få mer feedback om sina bilder o tips o råd, temafotografering mm. Ska i alla fall avlägga ett besök för att se om det här kan vara någonting för mig.
Har fått tips om vart jag kan gå för att fotografera Rådjur o Dovhjortar i närheten av mitt hem. Det förutsätter väl dock att man kommer upp tidigt på morgnarna så man hinner att fånga dom på bild. Sena kvällar är uteslutet eftersom jag får ta mig dit med cykel och det är inte särskilt lustigt att cykla hem härifrån då solen gått ner.
Det blev ett litet inläggi min dagbok, som jag tyvärr inte hinner skriva i så ofta som jag skulle velat. Nu kallar jobbet så tjingeling för denna gång.
lördag 28 augusti 2010
onsdag 11 augusti 2010
Semester
Sista veckan på min semester och det känns som om jag inte fått gjort någonting alls av det som jag förutsatt mig att göra. Mycket på grund av att vädret inte varit så som man kanske hade önskat sig. Temperaturmässigt, helt okej eftersom jag inte gillar den här tropiska värmen, men himlen. Ja, jisses vad grå o tråkig den har varit mestadels av tiden.
Men när solen varit framme, då har jag ju förstås passat på att ge mig ut med min kamera.Mest cykelutflykter, men ibland även med buss eller tåg.
Det är så kul med bilder egentligen och det gehör man får på desamma. Eller INTE får också för den delen. Vi tycker så olika har jag märkt.
Jag lägger ut mina bilder på fs mest för att få lite feedback och tips om vad man kan göra bättre och givetvis med en förhoppning av att få liiite gillande.
Men då har jag ju märkt att det finns så många och duktiga fotografer där ute och som tycker så väldigt olika om saker o ting. Man blir alldeles villrådig. Beskär hit, beskär dit, gör si och gör så.
Visst det finns inget rätt och fel och i slutänden är det ju ändå JAG som bestämmer hur jag vill att min bild ska se ut.
En bilds innehåll kan ju även den tolkas på många olika sätt.
Jag vet ju hyfsat bra idag hur man bygger upp en bra landskapsbild, men ibland måste man frångå delar av de regler av olika skäl. Jag har ett par bilder t.ex som saknar förgrund. För många kanske dessa bilder anses lite platta och kanske intetsägande. Men för mig har denna typ av bild med innehåll, ljus och färgnyanser, kanske en helt annan mening. Den ger mig frid. Jag känner harmoni när jag tittar på den och jag kan liksom drömma mig bort till en fantastisk värld som egentligen inte finns, men som jag genom en resa in i denna bild ändå kan tillåta mig vandra runt i.
OJJJ...det här var djupt.
Jag saknar någon att diskutera mina bilder med. 4 ögon ser ju trots allt bättre än 2.
Vill så gärna lära mig och utvecklas som fotograf, men idag känns det som om jag bara har fs att tillgå och den egna magkänslan. Kanske räcker, men det lär ju ta lååååång tid innan jag kan känna att jag hittat "min väg" att gå.
Det här var lite tankar och funderingar kring mitt fotograferande, mina bilder.
I dag blir det vila från kameran, för att kunna ta hand om hemmets alla bestyr.
Tjingeling för denna gång.
Men när solen varit framme, då har jag ju förstås passat på att ge mig ut med min kamera.Mest cykelutflykter, men ibland även med buss eller tåg.
Det är så kul med bilder egentligen och det gehör man får på desamma. Eller INTE får också för den delen. Vi tycker så olika har jag märkt.
Jag lägger ut mina bilder på fs mest för att få lite feedback och tips om vad man kan göra bättre och givetvis med en förhoppning av att få liiite gillande.
Men då har jag ju märkt att det finns så många och duktiga fotografer där ute och som tycker så väldigt olika om saker o ting. Man blir alldeles villrådig. Beskär hit, beskär dit, gör si och gör så.
Visst det finns inget rätt och fel och i slutänden är det ju ändå JAG som bestämmer hur jag vill att min bild ska se ut.
En bilds innehåll kan ju även den tolkas på många olika sätt.
Jag vet ju hyfsat bra idag hur man bygger upp en bra landskapsbild, men ibland måste man frångå delar av de regler av olika skäl. Jag har ett par bilder t.ex som saknar förgrund. För många kanske dessa bilder anses lite platta och kanske intetsägande. Men för mig har denna typ av bild med innehåll, ljus och färgnyanser, kanske en helt annan mening. Den ger mig frid. Jag känner harmoni när jag tittar på den och jag kan liksom drömma mig bort till en fantastisk värld som egentligen inte finns, men som jag genom en resa in i denna bild ändå kan tillåta mig vandra runt i.
OJJJ...det här var djupt.
Jag saknar någon att diskutera mina bilder med. 4 ögon ser ju trots allt bättre än 2.
Vill så gärna lära mig och utvecklas som fotograf, men idag känns det som om jag bara har fs att tillgå och den egna magkänslan. Kanske räcker, men det lär ju ta lååååång tid innan jag kan känna att jag hittat "min väg" att gå.
Det här var lite tankar och funderingar kring mitt fotograferande, mina bilder.
I dag blir det vila från kameran, för att kunna ta hand om hemmets alla bestyr.
Tjingeling för denna gång.
torsdag 29 juli 2010
Nu har man så påbörjat sin 3-veckor långa semester. Skönt tänker man, långa sovmorgnar och bara slappa o njuta. Dock har det inte blivit riktigt så. Vaknar i alla fall klockan 6 på morgonen och trots att jag varit uppe halva natten, kvällen innan. (vad konstigt det lät)
I går tänkte jag minsann sola. Drog fram solstol, badlakan, kudde, dricka och kastade min tunga lekamen ner i viloläget och stoppade lurarna till min mp3, i öronen. Vad hände då? Jo, då försvann solen. Stora gråa moln avlöste varandra och turades om att förhindra solens strålar att nå min kropp. Jag knep i hop ögonen och höll mig krampaktigt i badlakanet eftersom de svala vindarna gjorde att jag förvandlades till en ispinne under några minuter.Jisses, vad kallt det kan bli. Jag tror att quicksilvret på termometern kröp ner en bra bit under noll. Visst sensationsartat, men det kändes verkligen så. 19 grader i skuggan, när man är van vid 30, blir en fruktansvärd chock för kroppen. I alla fall för den som jag går och bär omkring på. Men skam den som ger sig. Jag tänkte att om jag bara ligger kvar en liten stund till så kommer nog solen fram igen. Så gjorde den ICKE.
Så vad gör man då när solen inte vill som man själva vill. Jo, då går man ut i skoskåpet, plockar fram den bruna skokrämen och smetar in sin kropp med detta i ett tunt lager.
Dah..skojar bara.
Nä, då sätter man sig o redigerar bilder och tiden bara rusar iväg. Det är jättekul att hålla
på med det här, men ack så tidsödanade.
Tänkte jag skulle hyra en bil ett par dagar och köra runt o fota på lite andra platser och dit det är lite svårare att ta sig till fots, med cykel eller via buss och tåg. Det finns förvisso mycket vackert här runtom också, men man behöver ju miljöombyte sägs det ju och nya utmaningar.
Frågan är dock om jag ska få tummen loss ur ändalykten eller om det bara blir en massa prat o önsketänkande. Jag är LAT nämligen. Behöver en spark i ändan ibland. Vill göra så mycket, men inte alltid ensam.
Tycker om att vara ensam när jag fotograferar, för då kan jag i lugn o ro fokusera på det jag vill utan krav på att jag även måste vara social med mitt umgänge.
Tråkigt tycker jag dock det är att ta mig ensam ut till de här platserna, stunderna emellan fotograferingarna och efteråt på vägen hem och när man kanske vill prata om dagen som varit.
Men jag antar att man inte kan få allt.
Fotar gör jag i massor, men det känns som om jag fastnat i ett och samma mönster. Motiven är väl ok, men det är när det kommer till redigeringen av mina bilder som fantasin tryter, kreativiteten uteblir. Man söker nya vägar, någonting nytt att tillföra och som förhöjer kavlitén på bilden och som kan fånga betraktarens intresse såväl som mitt eget. Men jag gör samma sak om och om igen och på något vis så känns det lite enahanda och tråkigt. Vill LÄRA mig mera, men HUR, VAR och NÄR.
Nä vet ni vad, här sitter jag o maler på som om jag hade drabbats av någon form av mundiaré. Så är det dock inte. Vaccinerad med ett grammofonstift är jag måhända men inte det förstnämnda. Haha..skämt åsido, det här håller inte. Jag har ju semester och kan inte sitta o trötta ut min hjärna med en massa ord och tankeövningar. Nä, in i duschen, på med paltorna och ut i det inte så vädligt vackra vädret.
Tjingeling på er och ha en fortsatt trevlig sommar.
I går tänkte jag minsann sola. Drog fram solstol, badlakan, kudde, dricka och kastade min tunga lekamen ner i viloläget och stoppade lurarna till min mp3, i öronen. Vad hände då? Jo, då försvann solen. Stora gråa moln avlöste varandra och turades om att förhindra solens strålar att nå min kropp. Jag knep i hop ögonen och höll mig krampaktigt i badlakanet eftersom de svala vindarna gjorde att jag förvandlades till en ispinne under några minuter.Jisses, vad kallt det kan bli. Jag tror att quicksilvret på termometern kröp ner en bra bit under noll. Visst sensationsartat, men det kändes verkligen så. 19 grader i skuggan, när man är van vid 30, blir en fruktansvärd chock för kroppen. I alla fall för den som jag går och bär omkring på. Men skam den som ger sig. Jag tänkte att om jag bara ligger kvar en liten stund till så kommer nog solen fram igen. Så gjorde den ICKE.
Så vad gör man då när solen inte vill som man själva vill. Jo, då går man ut i skoskåpet, plockar fram den bruna skokrämen och smetar in sin kropp med detta i ett tunt lager.
Dah..skojar bara.
Nä, då sätter man sig o redigerar bilder och tiden bara rusar iväg. Det är jättekul att hålla
på med det här, men ack så tidsödanade.
Tänkte jag skulle hyra en bil ett par dagar och köra runt o fota på lite andra platser och dit det är lite svårare att ta sig till fots, med cykel eller via buss och tåg. Det finns förvisso mycket vackert här runtom också, men man behöver ju miljöombyte sägs det ju och nya utmaningar.
Frågan är dock om jag ska få tummen loss ur ändalykten eller om det bara blir en massa prat o önsketänkande. Jag är LAT nämligen. Behöver en spark i ändan ibland. Vill göra så mycket, men inte alltid ensam.
Tycker om att vara ensam när jag fotograferar, för då kan jag i lugn o ro fokusera på det jag vill utan krav på att jag även måste vara social med mitt umgänge.
Tråkigt tycker jag dock det är att ta mig ensam ut till de här platserna, stunderna emellan fotograferingarna och efteråt på vägen hem och när man kanske vill prata om dagen som varit.
Men jag antar att man inte kan få allt.
Fotar gör jag i massor, men det känns som om jag fastnat i ett och samma mönster. Motiven är väl ok, men det är när det kommer till redigeringen av mina bilder som fantasin tryter, kreativiteten uteblir. Man söker nya vägar, någonting nytt att tillföra och som förhöjer kavlitén på bilden och som kan fånga betraktarens intresse såväl som mitt eget. Men jag gör samma sak om och om igen och på något vis så känns det lite enahanda och tråkigt. Vill LÄRA mig mera, men HUR, VAR och NÄR.
Nä vet ni vad, här sitter jag o maler på som om jag hade drabbats av någon form av mundiaré. Så är det dock inte. Vaccinerad med ett grammofonstift är jag måhända men inte det förstnämnda. Haha..skämt åsido, det här håller inte. Jag har ju semester och kan inte sitta o trötta ut min hjärna med en massa ord och tankeövningar. Nä, in i duschen, på med paltorna och ut i det inte så vädligt vackra vädret.
Tjingeling på er och ha en fortsatt trevlig sommar.
fredag 2 juli 2010
Ny månad IGEN. Juli är redan här. Känns som om tiden går alldeles för fort, för jag hinner inte riktigt med.
Har varit ledig i 2 dagar nu. Tog semester då måndagen o tisdagen varit så oerhört fina. Lite omslag i vädret blev det dock på onsdagen, så det var väl lite dåligt planerat av mig då. Men jag åkte ändå i väg mot Falsterbo för att leta efter den fyr som jag sett i en turistbroschyr tidigare. För det första så åkte jag alldeles för långt med bussen. Nog skillnad mellan Falsterbo och Skanör Falsterbo. Nåja, jag fick gå en bra bit längs stranden, men då jag trivs väldigt bra nere vid havet, så gjorde mig detta ingenting.
När jag tänker Fyr, så inbillar jag mig att denna ska ligga nere vid stranden, men så var inte fallet här. Inne på Golfbanan stod den här byggnaden. Utan hjälm och med livet som insats fick man smyga mellan greenerna och vara vaksam på var utslagsplatserna låg. Att få en golfboll i huvudet gör ju inte bara ont utan kan få olyckligare omständigheter än så. Fyren dock, låg ganska ordentligt inbäddad i vad dom kallar för trädgård. Jag skulle vilja kalla det för vildvuxen djungel. Egentligen bara möjligt att fotografera denna från ett håll om man nu inte har möjlighet att gör det från luften förstås.
Jag har lagt en bild på fyren i min blogg, men jag vet inte om jag är nöjd med den ännu. Kanske plockar fram bilderna igen och gör ett nytt försök.
På torsdagen tog jag cyklen med mig på bussen till Ystad. Velade först åt vilket håll jag skulle dra, för jag har en del önskemål på min agenda. När man tittar på kartan så ser avståndet inte så långt ut och man är optimist och tror att man ska kunna hinna med både det ena och det andra. Jag bestämde mig dock för att cykla till Marsvinsholm och därifrån vidare till Snogeholm och Sövde. Cykla är inget problem för mig egentligen, men här var det mycket backar och på sina ställen riktig motvind. Väl i Sövde var jag riktigt trött i benen. Jag fortsatte dock 9 km till mot Sjöbo och tog sedan bussen hem därifrån. Inte så många bilder tagna idag kanske. Jag vill dock i alla fall höja området kring Snogeholmssjön till skyarna. En oerhört vacker plats om man tycker om natur. Härlig skog runtom och en vacker sjö. Tog många bilder härifrån då jag bara älskar den här miljön. Här finner min själ ro.
I dag blir det jobb igen, dock inte förrän i kväll. Får nu ta hand om mitt hem i stället och ta det lite lugnt idag. I helgen är jag ledig så vi får väl se om det blir någon mer fotoutflykt då.
Tjingeling för denna gång.
Har varit ledig i 2 dagar nu. Tog semester då måndagen o tisdagen varit så oerhört fina. Lite omslag i vädret blev det dock på onsdagen, så det var väl lite dåligt planerat av mig då. Men jag åkte ändå i väg mot Falsterbo för att leta efter den fyr som jag sett i en turistbroschyr tidigare. För det första så åkte jag alldeles för långt med bussen. Nog skillnad mellan Falsterbo och Skanör Falsterbo. Nåja, jag fick gå en bra bit längs stranden, men då jag trivs väldigt bra nere vid havet, så gjorde mig detta ingenting.
När jag tänker Fyr, så inbillar jag mig att denna ska ligga nere vid stranden, men så var inte fallet här. Inne på Golfbanan stod den här byggnaden. Utan hjälm och med livet som insats fick man smyga mellan greenerna och vara vaksam på var utslagsplatserna låg. Att få en golfboll i huvudet gör ju inte bara ont utan kan få olyckligare omständigheter än så. Fyren dock, låg ganska ordentligt inbäddad i vad dom kallar för trädgård. Jag skulle vilja kalla det för vildvuxen djungel. Egentligen bara möjligt att fotografera denna från ett håll om man nu inte har möjlighet att gör det från luften förstås.
Jag har lagt en bild på fyren i min blogg, men jag vet inte om jag är nöjd med den ännu. Kanske plockar fram bilderna igen och gör ett nytt försök.
På torsdagen tog jag cyklen med mig på bussen till Ystad. Velade först åt vilket håll jag skulle dra, för jag har en del önskemål på min agenda. När man tittar på kartan så ser avståndet inte så långt ut och man är optimist och tror att man ska kunna hinna med både det ena och det andra. Jag bestämde mig dock för att cykla till Marsvinsholm och därifrån vidare till Snogeholm och Sövde. Cykla är inget problem för mig egentligen, men här var det mycket backar och på sina ställen riktig motvind. Väl i Sövde var jag riktigt trött i benen. Jag fortsatte dock 9 km till mot Sjöbo och tog sedan bussen hem därifrån. Inte så många bilder tagna idag kanske. Jag vill dock i alla fall höja området kring Snogeholmssjön till skyarna. En oerhört vacker plats om man tycker om natur. Härlig skog runtom och en vacker sjö. Tog många bilder härifrån då jag bara älskar den här miljön. Här finner min själ ro.
I dag blir det jobb igen, dock inte förrän i kväll. Får nu ta hand om mitt hem i stället och ta det lite lugnt idag. I helgen är jag ledig så vi får väl se om det blir någon mer fotoutflykt då.
Tjingeling för denna gång.
tisdag 22 juni 2010
Vaknar 06.30 i morse och då är det redan för sent. Ledig idag så jag hade tänkt ge mig iväg innan tuppen vaknat. Men jag var så trött i morse så det gick bara inte att få upp de igenmurade korpgluggarna. Jag rullar i alla fall, om än motvilligt, ur min säng och går upp för att kontrollera vad vädergudarna har att ge mig idag. Hrm.....lite mulet. Ha...vilken tur att jag inte for i väg så tidigt i morse då, för det hade inte blivit de bilder jag i alla fall hade velat ha.
Nåja, dagen är lång och kvällens ljus är heller inte att förakta. Så efter mitt kaffe här nu på morkonkulan, ska jag dra igång med lite städning i hemmens alla vrån. Häcken där ute behöver tuktas och gräset ska ansas. Jisses, blir ju trött bara jag tänker på det. Men så här blir det när man gör sina omprioriteringar. Fota är ju så mycket roligare och intressantare än alla de här "tråkiga" måsten som man omger sig med varje dag annars.
I staden Lund är det nu alldeles lugnt o stilla. Inga visselpiper som ljuder genom hela stan och ungdomar som skriker o vrålar eller stämmer upp i ett försök till sång. Många har lämnat staden för semester och har nu ersatts av busslaster med turister från när o fjärran.
Lund är verkligen inte händelsernas stad under sommarmånaderna.
Längesedan jag skrev här sist, känns det som, och man vet ju inte riktigt var man ska ta vid. Har som ni ju kan se på min blogg, varit ganska flitig med kameran. Jag testar lite olika sätt att redigera. Blir mycket HDR eftersom jag vill ha mer stuns i mina bilder. I bland kan jag tycka resultatet blir bra, men lika ofta känner jag ett, njaaaa. Vet bara inga andra vägar ännu, men det kommer kanske så småningom. Mycket frisk luft och mycket motion får jag i alla fall när jag far runt på min cykel.
Köpte ganska nyligen en begagnad blixt och som jag också ska lära mig hur den fungerar. Testade lite grand på en student och hade då bouncerna på - ute, för jag trodde jag skulle få mjukare ljus, men bouncern ska nog inte användas vid sådana tillfälle och dessutom tyckte jag att ögonen på individerna fick en lite science-fiction feeling över sig. Hahaha...ja nu kliar ni er nog i huvudet och tänker; vad menar hon egentligen. Men faktum är att jag nog inte själva har de rätta orden för det här, så kanske ska jag bara sammanfatta det hela med att säga att det inte blev så bra.
Nåja, nu kan jag inte sitta här o nöta rumpan på stolen längre utan måste ta tag i verkligheten här hemma så jag blir klar o hinner vila före kvällning och då jag hoppas kunna ge mig ut en runda med min kamera IGEN.
Tjingeling säger jag. Vi ses igen.
Nåja, dagen är lång och kvällens ljus är heller inte att förakta. Så efter mitt kaffe här nu på morkonkulan, ska jag dra igång med lite städning i hemmens alla vrån. Häcken där ute behöver tuktas och gräset ska ansas. Jisses, blir ju trött bara jag tänker på det. Men så här blir det när man gör sina omprioriteringar. Fota är ju så mycket roligare och intressantare än alla de här "tråkiga" måsten som man omger sig med varje dag annars.
I staden Lund är det nu alldeles lugnt o stilla. Inga visselpiper som ljuder genom hela stan och ungdomar som skriker o vrålar eller stämmer upp i ett försök till sång. Många har lämnat staden för semester och har nu ersatts av busslaster med turister från när o fjärran.
Lund är verkligen inte händelsernas stad under sommarmånaderna.
Längesedan jag skrev här sist, känns det som, och man vet ju inte riktigt var man ska ta vid. Har som ni ju kan se på min blogg, varit ganska flitig med kameran. Jag testar lite olika sätt att redigera. Blir mycket HDR eftersom jag vill ha mer stuns i mina bilder. I bland kan jag tycka resultatet blir bra, men lika ofta känner jag ett, njaaaa. Vet bara inga andra vägar ännu, men det kommer kanske så småningom. Mycket frisk luft och mycket motion får jag i alla fall när jag far runt på min cykel.
Köpte ganska nyligen en begagnad blixt och som jag också ska lära mig hur den fungerar. Testade lite grand på en student och hade då bouncerna på - ute, för jag trodde jag skulle få mjukare ljus, men bouncern ska nog inte användas vid sådana tillfälle och dessutom tyckte jag att ögonen på individerna fick en lite science-fiction feeling över sig. Hahaha...ja nu kliar ni er nog i huvudet och tänker; vad menar hon egentligen. Men faktum är att jag nog inte själva har de rätta orden för det här, så kanske ska jag bara sammanfatta det hela med att säga att det inte blev så bra.
Nåja, nu kan jag inte sitta här o nöta rumpan på stolen längre utan måste ta tag i verkligheten här hemma så jag blir klar o hinner vila före kvällning och då jag hoppas kunna ge mig ut en runda med min kamera IGEN.
Tjingeling säger jag. Vi ses igen.
söndag 30 maj 2010
Söndag igen...
En lååååång dag har det varit idag. Här i Dalby blåser det rejält. Vi har inte fått så mycket regn ännu, men det kommer kanske i natt. Jag hoppas vinden avtar tills i morgon då jag åter ska hoppa upp på cyklen o bege mig iväg på jobb.
Det går inte så fort på cykelbanan ännu. Med olyckan färsk i minnet och sviter i från densamma, så blir det kanske så. Men jag känner beov av att röra på mig och hålla lite koll på kilona. Nu har jag gått ner 7 kilo sen jag började cykla i slutet på mars. Nu vill jag försöka hålla denna vikt så länge det bara går. Nu är ju sommaren förhoppningsvis här och någon dag ska jag väl kanske kunna få möjlighet att ta mig till stranden och njuta av solens varma strålar mot min kropp. Tänk så skönt. Ligga däär o lyssna till havets brus, fiskmåsarnas skri och barn som leker o skrattar. Så skönt att bara koppla av. Fast vi får kanske ingen sommar i år. Kanske vulkanutbrottet på Island sätter stopp för detta. Vi får väl se.
Trött har jag varit hela denna vecka. Jag jobbadde förra helgen, både lördag o söndag. Jag jobbade i går och ska jobba full vecka nu också. Kanske får jag även gå in o jobba extra nästa lördag. Trött är jag också efter olyckan och efter sjukhusbeöken och oron för min mor som varit inlagd och opererad denna vecka.
I slutet på juli ska jag dock ha semester och får förhoppningsvis vad vila jag behöver då.
Fotat har jag gjort, kan ju bara inte låta bli. Har laborerat lite med färger. Inte bara genom HDR utan på lite andra sätt också. Jag vill ha STUNS i mina bilder och det tycker jag inte jag får ibland när jag plockar ut bilden direkt från kameran. Man måste leka o testa sig fram. Så småningom finner jag kanske "mitt eget" sätt att bildbehandla och som jag kan känna mig nöjd med. Jag är förvisso ganska nöjd med bilderna såsom de är i dag också. Ibland brukar det bli lite "för mycket" och då brukar jag plocka fram bilden igen o korrigera efter ett tag.
Synd att man inte kan få den feedback som man hade behövt, men det ger sig väl av sigt självt med tiden.
I dag har jag suttit inne hela dagen o redigerat det material som jag hade tillgängligt. Emellanåt har jag strukit min tvätt o lagat mat. Men nu är jag äntligen färdig för i kväll. Bilderna sparade i den externa hårddisken och utrymme har på så vis frigjorts från min dator. Nu ska jag lägga mig på soffan en stund och zappa mellan alla kanaler. Strax nannedags. Tjingeling
Det går inte så fort på cykelbanan ännu. Med olyckan färsk i minnet och sviter i från densamma, så blir det kanske så. Men jag känner beov av att röra på mig och hålla lite koll på kilona. Nu har jag gått ner 7 kilo sen jag började cykla i slutet på mars. Nu vill jag försöka hålla denna vikt så länge det bara går. Nu är ju sommaren förhoppningsvis här och någon dag ska jag väl kanske kunna få möjlighet att ta mig till stranden och njuta av solens varma strålar mot min kropp. Tänk så skönt. Ligga däär o lyssna till havets brus, fiskmåsarnas skri och barn som leker o skrattar. Så skönt att bara koppla av. Fast vi får kanske ingen sommar i år. Kanske vulkanutbrottet på Island sätter stopp för detta. Vi får väl se.
Trött har jag varit hela denna vecka. Jag jobbadde förra helgen, både lördag o söndag. Jag jobbade i går och ska jobba full vecka nu också. Kanske får jag även gå in o jobba extra nästa lördag. Trött är jag också efter olyckan och efter sjukhusbeöken och oron för min mor som varit inlagd och opererad denna vecka.
I slutet på juli ska jag dock ha semester och får förhoppningsvis vad vila jag behöver då.
Fotat har jag gjort, kan ju bara inte låta bli. Har laborerat lite med färger. Inte bara genom HDR utan på lite andra sätt också. Jag vill ha STUNS i mina bilder och det tycker jag inte jag får ibland när jag plockar ut bilden direkt från kameran. Man måste leka o testa sig fram. Så småningom finner jag kanske "mitt eget" sätt att bildbehandla och som jag kan känna mig nöjd med. Jag är förvisso ganska nöjd med bilderna såsom de är i dag också. Ibland brukar det bli lite "för mycket" och då brukar jag plocka fram bilden igen o korrigera efter ett tag.
Synd att man inte kan få den feedback som man hade behövt, men det ger sig väl av sigt självt med tiden.
I dag har jag suttit inne hela dagen o redigerat det material som jag hade tillgängligt. Emellanåt har jag strukit min tvätt o lagat mat. Men nu är jag äntligen färdig för i kväll. Bilderna sparade i den externa hårddisken och utrymme har på så vis frigjorts från min dator. Nu ska jag lägga mig på soffan en stund och zappa mellan alla kanaler. Strax nannedags. Tjingeling
måndag 24 maj 2010
En sån hemsk dag.
Usch vad trött jag är denna afton. Jobbat hela helgen, så ock idag. I morse på väg till jobb var jag ute för en olycka.
I Lund och i höjd med Jupitergatan cyklar jag snett till vänster om en annan cyklist. Rätt vad det är så väjer hon för en fotgängare och uppmärksammar nog inte att jag kommer strax bakom. Hon styr in sin cykel i min och jag far rakt ut i körbanan och med henne ovanpå. Den här kvinnan skäller bara på fotgängaren, tar sin ccykel o sticker iväg. Kvar i körbanan ligger jag och kan inte resa mig av ren smärta. Jag ser bussarna komma emot mig samtidigt som två vittnen hjälper mig upp från gatan och sätter mig på en bänk.
Jag mår fruktansvärt illa och har så ont. Dom vill ringa ambulans men jag säger nej. Dom ringer i alla fall på grund av den svullnad som nu uppstätt på min underarm, och efter ett tag kommer ambulanspersonalen dit och gör en snabb undersökning av mig på plats och kan konstatera att ingenting är brutet.
Men en lite köttig arm och armbåge, blåmärken här och var och smärtor i nyckelbenen och nacke var det pris jag fick betala för denna kollision till vilken jag INTE var vållande.
Jag tog mig till jobb för egen maskin och gåendes. Min jacka var söndertrasad, min cykel hade fått en ordentlig smäll. Jag frös och jag grät om vartannat, förmodligen av ren chock.
Kvinnan som hjälpte mig vid olycksplatsen visade sig vara polis och på väg till sitt jobb när detta inträffade. En så underbar människa som satt där hos mig hela tiden, pratade lugnande till mig o strök mig över ryggen. Jag är inte bortskämd med människor som verkligen bryr sig om MIG utan brukar nog få klara mig själv bäst jag kan. Så för mig hade det inte varit konstigt om jag fått ligga kvar där i gatan tills smärtan lagt sig så pass att jag för egen maskin hade kunnat ta mig upp på benen igen. Så denna kvinnas insats och den medmänsklighet som hon visade mig idag är så oerhört stort för mig och så rörande.
På eftermiddagen ringde hon faktiskt upp mig på mitt jobb bara för att höra hur det var med mig och hon lovade ringa under morgondagen för att hjälpa mig fylla i skadeanmälan och ta upp en anmälan då den här incidenten klassas som smitningsolycka.
Ja, sån otrevlig början på denna vecka. Nu har jag tryckt i mig en massa värktabletter och hoppas snart kunna gå o lägga mig o sova bort det värsta.
Jag kommer nog ha den här olyckan för mina ögon en längre tid och vara ännu mer försiktig ute i trafiken fortsättningsvis. Riktigt glad är jag för att jag numera använder cykelhjälm i trafiken. Borde nog fler göra.
I Lund och i höjd med Jupitergatan cyklar jag snett till vänster om en annan cyklist. Rätt vad det är så väjer hon för en fotgängare och uppmärksammar nog inte att jag kommer strax bakom. Hon styr in sin cykel i min och jag far rakt ut i körbanan och med henne ovanpå. Den här kvinnan skäller bara på fotgängaren, tar sin ccykel o sticker iväg. Kvar i körbanan ligger jag och kan inte resa mig av ren smärta. Jag ser bussarna komma emot mig samtidigt som två vittnen hjälper mig upp från gatan och sätter mig på en bänk.
Jag mår fruktansvärt illa och har så ont. Dom vill ringa ambulans men jag säger nej. Dom ringer i alla fall på grund av den svullnad som nu uppstätt på min underarm, och efter ett tag kommer ambulanspersonalen dit och gör en snabb undersökning av mig på plats och kan konstatera att ingenting är brutet.
Men en lite köttig arm och armbåge, blåmärken här och var och smärtor i nyckelbenen och nacke var det pris jag fick betala för denna kollision till vilken jag INTE var vållande.
Jag tog mig till jobb för egen maskin och gåendes. Min jacka var söndertrasad, min cykel hade fått en ordentlig smäll. Jag frös och jag grät om vartannat, förmodligen av ren chock.
Kvinnan som hjälpte mig vid olycksplatsen visade sig vara polis och på väg till sitt jobb när detta inträffade. En så underbar människa som satt där hos mig hela tiden, pratade lugnande till mig o strök mig över ryggen. Jag är inte bortskämd med människor som verkligen bryr sig om MIG utan brukar nog få klara mig själv bäst jag kan. Så för mig hade det inte varit konstigt om jag fått ligga kvar där i gatan tills smärtan lagt sig så pass att jag för egen maskin hade kunnat ta mig upp på benen igen. Så denna kvinnas insats och den medmänsklighet som hon visade mig idag är så oerhört stort för mig och så rörande.
På eftermiddagen ringde hon faktiskt upp mig på mitt jobb bara för att höra hur det var med mig och hon lovade ringa under morgondagen för att hjälpa mig fylla i skadeanmälan och ta upp en anmälan då den här incidenten klassas som smitningsolycka.
Ja, sån otrevlig början på denna vecka. Nu har jag tryckt i mig en massa värktabletter och hoppas snart kunna gå o lägga mig o sova bort det värsta.
Jag kommer nog ha den här olyckan för mina ögon en längre tid och vara ännu mer försiktig ute i trafiken fortsättningsvis. Riktigt glad är jag för att jag numera använder cykelhjälm i trafiken. Borde nog fler göra.
fredag 21 maj 2010
21 maj-redan. Jisses vad tiden den går fort. Vi har haft hyfsat bra väder här i Lund och Dalby ett par dagar nu. Nästan så att man t.o.m börjar snegla lite på sandalerna o shortens inne i klädkammaren.
Nya cykelutflykter har det blivit. Jag var i Barsebäck härförleden och det kan jag väl säga, med handen på hjärtat, att det var då verkligen inte mycket att se. Men det var en härlig cykelutflykt och en utmaning för mig själv huruvida jag skulle orka cykla fram och tillbaka eller inte. Det gjorde jag ju givetvis, men var väldigt trött och öm i baken när jag 22.45 var hemma i Dalby igen.
I helgen har det spåtts fint väder, men då måste jag arbeta både lördag och söndag eftersom det är karneval i Lund. Synd att jag inte kan ha med mig min stora kamera under karnevalståget, men det ser kanske inte så bra ut om man gör detta i uniform. Jag tänkte dock låna min dotters lilla kompaktkamera. Kan då visserligen bara fota i jpeg, men en dålig bild kan ibland vara bättre än ingen bild alls.
Egentligen hade jag velat ta med mig cyklen ner till Österlen i helgen, men jag hoppas att det kommer fler tillfällen för detta. Har ju en ledig dag i nästa vecka och om vädret då tillåter, så kanske det ska bli av. Jag ska ju upp på sjukhustaket endera dag också o fota ner över staden. Småler lite nu, för dom som känner mig vet att jag har en fruktansvärd höjdskräck. Kommer förmodligen åla mig fram på magen uppe vid helikopterplattan och stanna flera meter innan kanten för att med skakiga händer skjuta av några bilder. Så varför utsätter man sig då för detta.
Jo, se jag är ju trots mina fobier, så vansinnigt nyfiken. Jag vill se och upptäcka och ibland måste man pressa sig själv till det yttersta för att nå dit hän.
Hoppas bara att resultatet visar att det var mödan värt att göra detta.
Tjingeling för denna gång.
Nya cykelutflykter har det blivit. Jag var i Barsebäck härförleden och det kan jag väl säga, med handen på hjärtat, att det var då verkligen inte mycket att se. Men det var en härlig cykelutflykt och en utmaning för mig själv huruvida jag skulle orka cykla fram och tillbaka eller inte. Det gjorde jag ju givetvis, men var väldigt trött och öm i baken när jag 22.45 var hemma i Dalby igen.
I helgen har det spåtts fint väder, men då måste jag arbeta både lördag och söndag eftersom det är karneval i Lund. Synd att jag inte kan ha med mig min stora kamera under karnevalståget, men det ser kanske inte så bra ut om man gör detta i uniform. Jag tänkte dock låna min dotters lilla kompaktkamera. Kan då visserligen bara fota i jpeg, men en dålig bild kan ibland vara bättre än ingen bild alls.
Egentligen hade jag velat ta med mig cyklen ner till Österlen i helgen, men jag hoppas att det kommer fler tillfällen för detta. Har ju en ledig dag i nästa vecka och om vädret då tillåter, så kanske det ska bli av. Jag ska ju upp på sjukhustaket endera dag också o fota ner över staden. Småler lite nu, för dom som känner mig vet att jag har en fruktansvärd höjdskräck. Kommer förmodligen åla mig fram på magen uppe vid helikopterplattan och stanna flera meter innan kanten för att med skakiga händer skjuta av några bilder. Så varför utsätter man sig då för detta.
Jo, se jag är ju trots mina fobier, så vansinnigt nyfiken. Jag vill se och upptäcka och ibland måste man pressa sig själv till det yttersta för att nå dit hän.
Hoppas bara att resultatet visar att det var mödan värt att göra detta.
Tjingeling för denna gång.
måndag 17 maj 2010
Måndagen den 17 maj - Norges nationaldag minsann.
Halv semesterdag har jag tagit ut idag. Inte för att åka iväg och fotografera som många av er nu kanske tror. Förresten många o många, ni kanske är väldigt få som läser mina dagboksinlägg.
Hursomhelst så har jag idag suttit med min mamma på lungmottagningen på lasarettet i Lund. Man hade hittat någonting på hennes lunga vid en röntgenundersökning ganska nyligen och nu skulle man följa upp det hela. En ny skiktröntgen gjordes och idag så fick hon/jag beskedet att det som synts på hennes lunga var inget annat än en fettknuta. En lättnadens suck hann man dock inte ta innan läkaren fyllde i med ett; men....
På den här skiktröntgen så hade man nu upptäckt en 2 - 2,5 cm stor mjukdel på luftrörens överkant och som inte skulle vara där. Operation kommer därför att bli
nödvändig för att kunna ta ett vävnadsprov som visar vad detta kan vara för något.
Jag tror aldrig jag sett min mor så liten o rädd som idag i det här undersökningsrummet och där hon satt med sina klarblåa, vattniga små ögon, händerna hårt knutna i sitt knä och tittade på läkaren och tittade på mig som om hon inte riktigt förstod.
Men jag mår ju bra, jag har slutat röka för 4 månader sen och jag motionerar 1 timme varje dag, väste hon fram lite försiktigt.
Man får ju hoppas att hon får en tid på thoraxkliniken så fort som möjligt så att hon får ett SVAR. Vet ju att hon sover mycket dåligt på nätterna och givetvis oroar sig en hel del.
Även om jag som person är väldigt lugn o sansad och kanske visar upp en lite kyligare attityd utåt, så är givetvis min oro och omsorg om min mamma väldigt stor.
Det måste ju inte vara någonting allvarligt med henne och jag försöker nog att inte måla "fan" på väggen i förskott utan istället se det positivt och försöka dela med mig av denna energi även till henne. Men det är JOBBIGT.
Nu ska jag bara sitta här i min ensamhet o pilla med några av mina bilder o försöka skjuta tankarna åt sidan ett tag. Jag känner mig ganska trött o lite medtagen själv nu i kväll så jag antar att det blir en tidig afton.
Till er som kommenterat mina bilder på bloggen, vill jag säga stort TACK. Jag har tittat på din - Monkan, sida och tycker du har många fina bilder där. Har bara inte riktigt blivit klok på hur man får kontakt med dig.
Ha det så bra allesammans eller ni få som kanske läser det här.
Vi hörs snart igen. Tjingeling
Hursomhelst så har jag idag suttit med min mamma på lungmottagningen på lasarettet i Lund. Man hade hittat någonting på hennes lunga vid en röntgenundersökning ganska nyligen och nu skulle man följa upp det hela. En ny skiktröntgen gjordes och idag så fick hon/jag beskedet att det som synts på hennes lunga var inget annat än en fettknuta. En lättnadens suck hann man dock inte ta innan läkaren fyllde i med ett; men....
På den här skiktröntgen så hade man nu upptäckt en 2 - 2,5 cm stor mjukdel på luftrörens överkant och som inte skulle vara där. Operation kommer därför att bli
nödvändig för att kunna ta ett vävnadsprov som visar vad detta kan vara för något.
Jag tror aldrig jag sett min mor så liten o rädd som idag i det här undersökningsrummet och där hon satt med sina klarblåa, vattniga små ögon, händerna hårt knutna i sitt knä och tittade på läkaren och tittade på mig som om hon inte riktigt förstod.
Men jag mår ju bra, jag har slutat röka för 4 månader sen och jag motionerar 1 timme varje dag, väste hon fram lite försiktigt.
Man får ju hoppas att hon får en tid på thoraxkliniken så fort som möjligt så att hon får ett SVAR. Vet ju att hon sover mycket dåligt på nätterna och givetvis oroar sig en hel del.
Även om jag som person är väldigt lugn o sansad och kanske visar upp en lite kyligare attityd utåt, så är givetvis min oro och omsorg om min mamma väldigt stor.
Det måste ju inte vara någonting allvarligt med henne och jag försöker nog att inte måla "fan" på väggen i förskott utan istället se det positivt och försöka dela med mig av denna energi även till henne. Men det är JOBBIGT.
Nu ska jag bara sitta här i min ensamhet o pilla med några av mina bilder o försöka skjuta tankarna åt sidan ett tag. Jag känner mig ganska trött o lite medtagen själv nu i kväll så jag antar att det blir en tidig afton.
Till er som kommenterat mina bilder på bloggen, vill jag säga stort TACK. Jag har tittat på din - Monkan, sida och tycker du har många fina bilder där. Har bara inte riktigt blivit klok på hur man får kontakt med dig.
Ha det så bra allesammans eller ni få som kanske läser det här.
Vi hörs snart igen. Tjingeling
lördag 15 maj 2010
Lördag den 15 maj.
Fy fabian vilket tråkigt väder. Regn hela dagen. Började jobba klockan 06.30. Hade tänkt cykla som vanligt, men oj vad mina knän ömmade efter gårdagens cykeltur.
Jag är sådan optimist när jag ger mig iväg på mina strapatser. Känner att jag nästan kan cykla hur långt som helst. Vad jag oftast glömmer är ju att jag måste orka cykla tillbaka också. 5 mil har jag i benen idag och jisses vad jag känner mig gammal i kroppen (hihi).
Inget fotande idag, men väl så mycket redigerande. Vilket tidsödande jobb. Alla bilder blir ju heller inte bra.
Trött och frusen är jag, så sitta vid datorn i flera timmar hade jag inte tänkt mig. Köpte några rosor till mig idag. Det är ju mors dag i morgon och jag får väl kanske fira mig lite själv då (haha). Vackra blommor på mitt bord, 2 tända ljus, kudde o filt i soffan och förhoppningsvis en bra film att glo på. Ja, så ser min lördagskväll ut minsann.
Tjingeling för denna gång.
Jag är sådan optimist när jag ger mig iväg på mina strapatser. Känner att jag nästan kan cykla hur långt som helst. Vad jag oftast glömmer är ju att jag måste orka cykla tillbaka också. 5 mil har jag i benen idag och jisses vad jag känner mig gammal i kroppen (hihi).
Inget fotande idag, men väl så mycket redigerande. Vilket tidsödande jobb. Alla bilder blir ju heller inte bra.
Trött och frusen är jag, så sitta vid datorn i flera timmar hade jag inte tänkt mig. Köpte några rosor till mig idag. Det är ju mors dag i morgon och jag får väl kanske fira mig lite själv då (haha). Vackra blommor på mitt bord, 2 tända ljus, kudde o filt i soffan och förhoppningsvis en bra film att glo på. Ja, så ser min lördagskväll ut minsann.
Tjingeling för denna gång.
tisdag 11 maj 2010
Tiden den går och vi med den. Många utflykter har nu gjorts per cykel och till diverse mål. Dels för att bränna fett och komma i form, men även med förhoppning om att finna vackra motiv att fotografera.
Jag utmanar mig själv att nästan för var gång som går, cykla lite längre, lite snabbare. Men jag har ju också upptäckt att de håll dit jag vill cykla, där går det väldigt mycket uppför. Även om nu viljan o ambitionen finns där att cykla till världens ände (för att överdriva lite), så säger kroppen ifrån. Med knän som ömmar och en rygg som värker får man ändå till sist inse att man börjar bli gammal och därför kanske bör begränsa sig lite grand. Men jag kan ju ändå med viss stolthet konstatera att 6 kilo rasat ifrån min kropp på de här 2 månaderna som jag kämpat på. Sköööönt med sådan lön för mödan.
Det tråkiga när man cyklar runt o tittar på diverse slott och byggnationer, är att mycket av det här är PRIVAT. Man står där utanför med sorgsna ögon och kikar in på vad jag kan tycka är "MÖJLIGHETER" att ta en riktig bild. Med parker och byggnationer som är så fantastiskt fina, men så ouppnåliga för en amatörfotograf som jag, att få tillgång till. Går inte att smyga i buskagen, klättra över mnurarna, vada över vallgravarna mm, som någon form av paparazzi. Kan bara sucka o ta en bild så gott det går och mest för att för sig själva konstatera att jag varit där.
I går var ett sådant exempel då jag begav mig till Skarhult. Här finns ju inte bara ett vackert slott utan även väldigt fina o gamla stallbyggnader mitt emot. Men, men, men.....PRIVAT.
På hemvägen över Silvåkra mötte jag ett helt gäng militärer. Inte utan att man fick lite skrämselhicka när man såg deras pansarfordon och andra för mig okända militärfordon, stå uppradade på fältet där jag skulle passera. Ett litet gott skratt fick jag mig dock när jag passerade någonting som såg ut som en vaktkur. Jag kastade ett öga in i kuren så att säga och får då se en stackars menig, med en massa svart dynga i ansiktet, sitta på huk, med byxorna nerdragna och toarullen i knäet. Varför i herrans namn lägger man toaletten med sådan insyn ifrån vägen och där flera civilister passerar dagligen. Nåja...finns det inkomster så finns det utgifter och nöden har ingen lag.
I dag är det mulet o lite småtrist. Men jag har i alla fall kameran med mig på jobb och inlåst i ett skåp utifall att jag skulle få för mig att cykla iväg någonstans när jag slutat. Har man tur så klarnar det upp och jag kanske kan hitta något trevligt att föreviga.
Tjingeling för denna gång.
Jag utmanar mig själv att nästan för var gång som går, cykla lite längre, lite snabbare. Men jag har ju också upptäckt att de håll dit jag vill cykla, där går det väldigt mycket uppför. Även om nu viljan o ambitionen finns där att cykla till världens ände (för att överdriva lite), så säger kroppen ifrån. Med knän som ömmar och en rygg som värker får man ändå till sist inse att man börjar bli gammal och därför kanske bör begränsa sig lite grand. Men jag kan ju ändå med viss stolthet konstatera att 6 kilo rasat ifrån min kropp på de här 2 månaderna som jag kämpat på. Sköööönt med sådan lön för mödan.
Det tråkiga när man cyklar runt o tittar på diverse slott och byggnationer, är att mycket av det här är PRIVAT. Man står där utanför med sorgsna ögon och kikar in på vad jag kan tycka är "MÖJLIGHETER" att ta en riktig bild. Med parker och byggnationer som är så fantastiskt fina, men så ouppnåliga för en amatörfotograf som jag, att få tillgång till. Går inte att smyga i buskagen, klättra över mnurarna, vada över vallgravarna mm, som någon form av paparazzi. Kan bara sucka o ta en bild så gott det går och mest för att för sig själva konstatera att jag varit där.
I går var ett sådant exempel då jag begav mig till Skarhult. Här finns ju inte bara ett vackert slott utan även väldigt fina o gamla stallbyggnader mitt emot. Men, men, men.....PRIVAT.
På hemvägen över Silvåkra mötte jag ett helt gäng militärer. Inte utan att man fick lite skrämselhicka när man såg deras pansarfordon och andra för mig okända militärfordon, stå uppradade på fältet där jag skulle passera. Ett litet gott skratt fick jag mig dock när jag passerade någonting som såg ut som en vaktkur. Jag kastade ett öga in i kuren så att säga och får då se en stackars menig, med en massa svart dynga i ansiktet, sitta på huk, med byxorna nerdragna och toarullen i knäet. Varför i herrans namn lägger man toaletten med sådan insyn ifrån vägen och där flera civilister passerar dagligen. Nåja...finns det inkomster så finns det utgifter och nöden har ingen lag.
I dag är det mulet o lite småtrist. Men jag har i alla fall kameran med mig på jobb och inlåst i ett skåp utifall att jag skulle få för mig att cykla iväg någonstans när jag slutat. Har man tur så klarnar det upp och jag kanske kan hitta något trevligt att föreviga.
Tjingeling för denna gång.
måndag 19 april 2010
En dag som alla andra
Snart iväg och jobba kväll.
Känner mig lite trött o frusen. Sätter på stereon och låter lite rockigare musik strömma ut ur högtalarna, samtidigt som jag kranar upp ett bubbelbad till mig.
Just som jag klätt av mig alla kläder och slinket ner i det varma vattnet och låtit kroppen försvinna under allt skum o bubblor, hör jag att skivan i stereon börjar hacka.
Dunk, dunk - dunkidunk, dunk, dunk - dunkidunk etc. F A N, den har hängt sig tänker jag. Irritationen växer gradvis inom mig. Blir en snabbtvätt innan jag drar proppen ur karet och ilsket sliter åt mig badlakanet och halvrusar in i vardagsrummet och slår av strömmen till CD-spelaren. Suck,,,,dubbelsuck. Min mysstund bara försvann.
Jag sätter mig och redigerar lite av gårdagens bilder i stället. En del ska park o natur ha och andra är för mer privat bruk. En bild av en tussilago som står o spjärnar emot för att inte hamna i bäcken, kommer upp på min bildskärm och jag minns plötsligt vad som hände när jag tog just denna bild.
Jag fumlade mig framåt bland buskar o snår för att komma åt den här söta lilla blomma. Jag ville ta den ifrån så låg position som möjligt för att kunna få vattnet i bäcken som bakgrund. Men det var när jag lät den tunga baken falla med ett brak i backen som jag hörde ett lustigt kvackande ljud under mig. Vågade inte titta men tänkte att, jisses, nu har jag manglat en stackars groda. Det måste kännas ungefär som om en elefant skulle komma o sätta sig på dig när du låg där i gräset, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Hoppas jag själva slipper erfara detta hemska och hoppas min lilla groda fick bli prins dit han nu for efter denna tragiska olycka.
Men bortsett från denna lilla fadäs så hade jag en alldeles underbar dag i skogen igår. Vädret var helt ok. Växlande molnighet och en del blåst, men i skogen märktes inte så mycket av detta.
Så mycket folk i rörelse. Löpare i stora klungor som dundrade förbi och fick marken att vibrera och man fick en känsla av att en mindre jordbävning drabbat oss.
Barnfamiljer med sina pick.nick korgar, hundägare som motionerade sina små luspudlar, käppagänget och pensionärerna i vild framfart med sina rullatorer.
Så härligt att se att så många människor ändå ger sig ut en dag som denna och bara njuter av vädret som sådant och allt det här sköna som ändå omger oss.
Skönt att se att dom väljer detta istället för att ligga kvar i soffan o glo på en massa respriser på tv:n eller bli sittandes framför datorn med en massa spel eller redigeringsproblem (hihi). Livet är alldeles för kort och det är synd om man slösar bort det på så oviktiga saker. Inte sant? Tjingeling
Känner mig lite trött o frusen. Sätter på stereon och låter lite rockigare musik strömma ut ur högtalarna, samtidigt som jag kranar upp ett bubbelbad till mig.
Just som jag klätt av mig alla kläder och slinket ner i det varma vattnet och låtit kroppen försvinna under allt skum o bubblor, hör jag att skivan i stereon börjar hacka.
Dunk, dunk - dunkidunk, dunk, dunk - dunkidunk etc. F A N, den har hängt sig tänker jag. Irritationen växer gradvis inom mig. Blir en snabbtvätt innan jag drar proppen ur karet och ilsket sliter åt mig badlakanet och halvrusar in i vardagsrummet och slår av strömmen till CD-spelaren. Suck,,,,dubbelsuck. Min mysstund bara försvann.
Jag sätter mig och redigerar lite av gårdagens bilder i stället. En del ska park o natur ha och andra är för mer privat bruk. En bild av en tussilago som står o spjärnar emot för att inte hamna i bäcken, kommer upp på min bildskärm och jag minns plötsligt vad som hände när jag tog just denna bild.
Jag fumlade mig framåt bland buskar o snår för att komma åt den här söta lilla blomma. Jag ville ta den ifrån så låg position som möjligt för att kunna få vattnet i bäcken som bakgrund. Men det var när jag lät den tunga baken falla med ett brak i backen som jag hörde ett lustigt kvackande ljud under mig. Vågade inte titta men tänkte att, jisses, nu har jag manglat en stackars groda. Det måste kännas ungefär som om en elefant skulle komma o sätta sig på dig när du låg där i gräset, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. Hoppas jag själva slipper erfara detta hemska och hoppas min lilla groda fick bli prins dit han nu for efter denna tragiska olycka.
Men bortsett från denna lilla fadäs så hade jag en alldeles underbar dag i skogen igår. Vädret var helt ok. Växlande molnighet och en del blåst, men i skogen märktes inte så mycket av detta.
Så mycket folk i rörelse. Löpare i stora klungor som dundrade förbi och fick marken att vibrera och man fick en känsla av att en mindre jordbävning drabbat oss.
Barnfamiljer med sina pick.nick korgar, hundägare som motionerade sina små luspudlar, käppagänget och pensionärerna i vild framfart med sina rullatorer.
Så härligt att se att så många människor ändå ger sig ut en dag som denna och bara njuter av vädret som sådant och allt det här sköna som ändå omger oss.
Skönt att se att dom väljer detta istället för att ligga kvar i soffan o glo på en massa respriser på tv:n eller bli sittandes framför datorn med en massa spel eller redigeringsproblem (hihi). Livet är alldeles för kort och det är synd om man slösar bort det på så oviktiga saker. Inte sant? Tjingeling
måndag 12 april 2010
12 april 2010
Tiden går då fort nu får jag säga. Vi är redan inne i mitten av april månad. Ljusare på kvällarna och betydligt behagligare temperaturer. Som fotograf ser man nu fram emot många o vackra bilder. Bara hoppas att inspirationen finns där och orken att kuska runt med hjälp av cykel, buss o tåg också infinner sig.
Det är nu min tredje vecka som jag cyklar till och från jobb. En sträcka på omkring 2,4 mil om dagen. Det är inte utan att det känns i benen och någon annanstans. Jag skulle kunna kalla mig själv för läderlappen och då kan ni kanske fundera ut VARFÖR.
Allt detta kämpande för att få upp flåset igen och för att förhoppningsvis gå ner några av alla de kilona som jag lagt på mig under gångna året.
Alla tror att med det jobb jag har så måste väl min kondition vara på topp. Men snicksnack så fel dom har. Häromdagen när jag skulle cykla hem ifrån jobb hade jag en äldre herre på cykel framför mig. Jag måste väl erkänna att tävlingsinstinkten fortfarande finns kvar i mig och jag tänkte att "den där gubben" ska då rakt inte få cykla före mig till Dalby. Så jag växlade upp och trampade på. Gubben hade nog cyklat ett tag för han hängde med ganska friskt.
Det var relativt mycket motvind denna dag, så pass mycket att man t.o.m fick trampa på ordentligt i nerförsbackarna.
Pionröd i ansiktet och med svetten rinnandes både här och där började jag efter ett tag blidka framåt och tänkte på den enorma backe som väntade oss i Dalby. Trött som bara f-n var jag, mjölksyra började jag få i benen och trots att jag gjorde allt vad jag förmådde för att skapa ett avstånd mellan mig och min rival, så kunde jag nästan känna hans andedräkt i nacken på mig.
Det var då jag bad till herren däruppe om att ge cyklisten bakom mig punktering eller att vår herre själva nedstiger från himlariket och ger mig extra skjuts upp för den långa backen. Han måste ha hört mina böner för innan backens början, skickade han den andra cyklisten åt vänster mot Södra Sandby. Jag växlade ner rejält och när min gubbe försvunnit ur synhåll, hoppade jag själva av min cykel och ledde den uppför backen alltmedan hjärtat hoppade tillbaka in i bröstet på mig, pulsen gick ner och att benen slutat studsa som spiralfjädrar under mig.
Nu tävlar jag ALDRIG. Kommer vi mötas igen på cykelvägen, så tänker jag hoppa av min cykel med en gång och fejka en punktering eller bara låtsas att jag fick ett samtal på min mobil. Haha.
Ute o fotat har jag också varit, men inte lyckats få till någonting riktigt kalasbra. Hoppas att det kommer lite längre fram. Ljuset har väldigt stor betydelse, så jag antar att tidiga morgnar eller lite senare kvällar är det som gäller framöver vid fotografering.
Gäller ju som sagt också att hitta de rätta motiven och platserna för desamma.
Nu är det nyheter och sen en god natts sömn, förhoppningsvis. I morgon är det en ny
dag och nya möjligheter.
Tjingeling
Det är nu min tredje vecka som jag cyklar till och från jobb. En sträcka på omkring 2,4 mil om dagen. Det är inte utan att det känns i benen och någon annanstans. Jag skulle kunna kalla mig själv för läderlappen och då kan ni kanske fundera ut VARFÖR.
Allt detta kämpande för att få upp flåset igen och för att förhoppningsvis gå ner några av alla de kilona som jag lagt på mig under gångna året.
Alla tror att med det jobb jag har så måste väl min kondition vara på topp. Men snicksnack så fel dom har. Häromdagen när jag skulle cykla hem ifrån jobb hade jag en äldre herre på cykel framför mig. Jag måste väl erkänna att tävlingsinstinkten fortfarande finns kvar i mig och jag tänkte att "den där gubben" ska då rakt inte få cykla före mig till Dalby. Så jag växlade upp och trampade på. Gubben hade nog cyklat ett tag för han hängde med ganska friskt.
Det var relativt mycket motvind denna dag, så pass mycket att man t.o.m fick trampa på ordentligt i nerförsbackarna.
Pionröd i ansiktet och med svetten rinnandes både här och där började jag efter ett tag blidka framåt och tänkte på den enorma backe som väntade oss i Dalby. Trött som bara f-n var jag, mjölksyra började jag få i benen och trots att jag gjorde allt vad jag förmådde för att skapa ett avstånd mellan mig och min rival, så kunde jag nästan känna hans andedräkt i nacken på mig.
Det var då jag bad till herren däruppe om att ge cyklisten bakom mig punktering eller att vår herre själva nedstiger från himlariket och ger mig extra skjuts upp för den långa backen. Han måste ha hört mina böner för innan backens början, skickade han den andra cyklisten åt vänster mot Södra Sandby. Jag växlade ner rejält och när min gubbe försvunnit ur synhåll, hoppade jag själva av min cykel och ledde den uppför backen alltmedan hjärtat hoppade tillbaka in i bröstet på mig, pulsen gick ner och att benen slutat studsa som spiralfjädrar under mig.
Nu tävlar jag ALDRIG. Kommer vi mötas igen på cykelvägen, så tänker jag hoppa av min cykel med en gång och fejka en punktering eller bara låtsas att jag fick ett samtal på min mobil. Haha.
Ute o fotat har jag också varit, men inte lyckats få till någonting riktigt kalasbra. Hoppas att det kommer lite längre fram. Ljuset har väldigt stor betydelse, så jag antar att tidiga morgnar eller lite senare kvällar är det som gäller framöver vid fotografering.
Gäller ju som sagt också att hitta de rätta motiven och platserna för desamma.
Nu är det nyheter och sen en god natts sömn, förhoppningsvis. I morgon är det en ny
dag och nya möjligheter.
Tjingeling
onsdag 31 mars 2010
31 mars 2010
Som en gigantisk apelsin visade sig månen på en kolsvart himmel i går när jag cyklade till jobb kl 05.45. Det var så otroligt vackert att se. Det enda som fattades (bortsett från kameran då) var två grindstolpar och en liten kisekatt på densamma. Det var alldeles vindstilla denna tidiga morgontimma när jag for iväg likt ett jehu på vägen mot Lund. En skön morgon, med temperaturen som visade på +6 grader.
Hemfärden var inte lika romantisk och hänförande. Eftermiddagen bjöd nämligen på ordentligt med vind. Och givetvis var det så illa ställt att jag skulle tvingas cykla mot densamma. Otränad som jag ju nu är, så blev detta verkligen en prövning som hette duga. Svettig, trött och med ben som kändes som gele kom jag hem till mitt lilla Dalby efter 45 minuters våldsamt kämpande.
Tisdagen, idag det alltså, var det på cyklen igen och mot Lund. Jag drog iväg lite tidigare för att få bättre tid på mig med dusch och ombyte när jag väl kom fram. Det tråkiga var ju bara att jag fick cykla i detta mörker hela vägen in till stan. Vägen saknar belysning och mitt mörkerseende är inte vad det en gång var. Men det gick ju bra i alla fall.
Det hade regnat hela natten men just nu var det uppehåll. Inte så mycket vind att orda om i heller och det tackade mina ömma ben för. Men när eftermiddagen nalkades och det var dags att trampa hemåt igen, så öppnade sig hela himlavalvet och litervis av vatten östes över mig. Jag börjar nästan tro att det inte är meningen att jag ska cykla. Det är förmodligen vår herres sätt att tala om detta för mig. Men jag trotsar honom i vilket fall som helst, för i morgon är det upp på cyklen igen och i väg. Sista dagen innan påsklov och jag får vila min trötta kropp. Det vore sjutton om jag inte skulle kunna skala av mig några kilo före sommar o semester.
Hemfärden var inte lika romantisk och hänförande. Eftermiddagen bjöd nämligen på ordentligt med vind. Och givetvis var det så illa ställt att jag skulle tvingas cykla mot densamma. Otränad som jag ju nu är, så blev detta verkligen en prövning som hette duga. Svettig, trött och med ben som kändes som gele kom jag hem till mitt lilla Dalby efter 45 minuters våldsamt kämpande.
Tisdagen, idag det alltså, var det på cyklen igen och mot Lund. Jag drog iväg lite tidigare för att få bättre tid på mig med dusch och ombyte när jag väl kom fram. Det tråkiga var ju bara att jag fick cykla i detta mörker hela vägen in till stan. Vägen saknar belysning och mitt mörkerseende är inte vad det en gång var. Men det gick ju bra i alla fall.
Det hade regnat hela natten men just nu var det uppehåll. Inte så mycket vind att orda om i heller och det tackade mina ömma ben för. Men när eftermiddagen nalkades och det var dags att trampa hemåt igen, så öppnade sig hela himlavalvet och litervis av vatten östes över mig. Jag börjar nästan tro att det inte är meningen att jag ska cykla. Det är förmodligen vår herres sätt att tala om detta för mig. Men jag trotsar honom i vilket fall som helst, för i morgon är det upp på cyklen igen och i väg. Sista dagen innan påsklov och jag får vila min trötta kropp. Det vore sjutton om jag inte skulle kunna skala av mig några kilo före sommar o semester.
lördag 20 mars 2010
Lördagen 20 mars 2010.
Ännu en dag med en riktig ryggpina. Dikoflenak, tramadol, alvedon och iprem skramlar nu oroligt i min mage.
Detta är kontentan av torsdagens fotoutfykt till Dalby hage. Hit begav jag mig, på min fridag, i hopp om att få se ett hav av vintergäck o snödroppar, men tji fick väl jag. Även om dessa båda sorter har börjat poppa upp lite här o var i trädgårdarna runtom, så har dom ännu inte gjort entré just här.
Men snösmältningen är i full gång och det märktes inte minst i bäcken där det nu var fullt ös.
Inget stativ hade jag med mig och för att kunna fotografera vattnets framfart på ett sätt som får det att likna sockervadd, behövs nästan ett sådant.
Men i glömskan av att man nu med god mariginal passerat det 40:e året, vilket för övrigt är den åldern då rumpan dessutom börjar hänga nere vid anklarna, så tänkte jag att jag nog skulle kunna lägga mig över de större stenarna i bäcken, finna ett någorlunda plant underlag för min kamera, hålla densamma i ett fast grepp och skjuta av en serie med bilder.
Med mycket akrobatik och med hjälp av kvinnlig list, lyckades jag slingra mig ut i bäcken. Väl liggandes här i en ställning som inte går att beskriva ens i matematiska termer började jag kort därefter känna mig kall och för att inte säga VÅT. Inte hela kroppen svävade i luften och mellan stenarna utan den del som i inlägget ovan beskrivits hade såklart hamnat i vatten-nivå.
Med putande rumpa och benen stretandes både till höger o vänster så försökte jag med ännu mera akrobaktik att slingra mig tillbaka till fast mark. Men då upptäckte jag att stenen som jag tidigare använt som avstamp för att komma ut i bäcken, nu antingen var borta eller att den flyttats på något underligt sätt. Jag behöver kanske inte tala om för er att jag är lika vig som ett kassaskåp och rör mig därför likt ett sådan också. Jag nådde inte stenen med foten utan plumsade i bäcken med även denna. Så härlig känsla när man känner vattnet sippra in genom sprickorna i skon, strumporna som suger åt sig vätan likt en svamp och där resternade vattenmassa lägger sig likt en sjö under hålfoten. Allt detta besvär för vaddå. En pinande rygg, en lite lätt förkylning och bilder som jag sedermera samlade ihop och skickade till det stora arkivet med en enkel knapptryckning kallad "delete".
Ännu en dag med en riktig ryggpina. Dikoflenak, tramadol, alvedon och iprem skramlar nu oroligt i min mage.
Detta är kontentan av torsdagens fotoutfykt till Dalby hage. Hit begav jag mig, på min fridag, i hopp om att få se ett hav av vintergäck o snödroppar, men tji fick väl jag. Även om dessa båda sorter har börjat poppa upp lite här o var i trädgårdarna runtom, så har dom ännu inte gjort entré just här.
Men snösmältningen är i full gång och det märktes inte minst i bäcken där det nu var fullt ös.
Inget stativ hade jag med mig och för att kunna fotografera vattnets framfart på ett sätt som får det att likna sockervadd, behövs nästan ett sådant.
Men i glömskan av att man nu med god mariginal passerat det 40:e året, vilket för övrigt är den åldern då rumpan dessutom börjar hänga nere vid anklarna, så tänkte jag att jag nog skulle kunna lägga mig över de större stenarna i bäcken, finna ett någorlunda plant underlag för min kamera, hålla densamma i ett fast grepp och skjuta av en serie med bilder.
Med mycket akrobatik och med hjälp av kvinnlig list, lyckades jag slingra mig ut i bäcken. Väl liggandes här i en ställning som inte går att beskriva ens i matematiska termer började jag kort därefter känna mig kall och för att inte säga VÅT. Inte hela kroppen svävade i luften och mellan stenarna utan den del som i inlägget ovan beskrivits hade såklart hamnat i vatten-nivå.
Med putande rumpa och benen stretandes både till höger o vänster så försökte jag med ännu mera akrobaktik att slingra mig tillbaka till fast mark. Men då upptäckte jag att stenen som jag tidigare använt som avstamp för att komma ut i bäcken, nu antingen var borta eller att den flyttats på något underligt sätt. Jag behöver kanske inte tala om för er att jag är lika vig som ett kassaskåp och rör mig därför likt ett sådan också. Jag nådde inte stenen med foten utan plumsade i bäcken med även denna. Så härlig känsla när man känner vattnet sippra in genom sprickorna i skon, strumporna som suger åt sig vätan likt en svamp och där resternade vattenmassa lägger sig likt en sjö under hålfoten. Allt detta besvär för vaddå. En pinande rygg, en lite lätt förkylning och bilder som jag sedermera samlade ihop och skickade till det stora arkivet med en enkel knapptryckning kallad "delete".
måndag 15 mars 2010
Lördagen den 13 Mars 2010
Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.
Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…
Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.
Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.
Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.
Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.
Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.
Tänk så skönt när solen nu äntligen börjat visa sig mer och mer. Man ser de bruna åkrarna framtäda under de tidigare så enorma snömassorna.
Man kan gå på gångbanorna utan att riskera snubbla över en snödriva eller halka på en förrädisk isfläck.
Trots att termometern inte visar på mer än +3 och det blåser en aning kallt, så kan man ändå känna solens varma strålar mot sin hud. Energi, glädje och hopp….det är väl det man nu känner inför den kommande årstid. Bort med alla gamla vinterkläder och tunga kängor och fram med de lite färggladare o lättare kläderna. Nåja, kanske inte riktigt ännu, men snart så…
Lördagen började med mulet o grått. Jag satt som vanligt ensam vid mitt köksbord o njöt av tystnaden framför en kopp rykande hett kaffe. Tidningen låg uppslagen på bordet, men jag
kände ingen lust att ens bläddra i den. Jag tittade på mina små vänner som flög där fram och tillbaka till matbordet. Snart så får dom leta efter sin föda själv. Trist på ett sätt, men så är nu livets gång.
Hundar med dess ägare passerar också i massor utanför min häck. Nu när snön har börjat smälta undan så ser man hur slarviga dessa ägare är med att plocka upp efter sina hundar. Jag räknade till 10 bajshögar bara längs min kortsida av häcken. Högar så stora att man förmodligen får använda svarta sopsäckar för att kunna få upp dom.
Just som jag sitter här vid mitt fönster kommer just ett sådan här ekipage – hund + ägare. Hunden är okopplad (får dom inte heller vara i bostadsområdet) och stor som en kalv.
Just utanför min trädgårdsgrind kröker så kalven rygg och jag förstår ju vad som ska komma härnäst. Hundägaren tittar sig lite grand omkring, bryr sig inte om att samla upp hundens avföring utan börjar bara gå vidare. Då blir jag förbannad och kastar mig på altandörren och skriker åt honom att plocka upp skiten efter sin hund, vilket han sedermera också gjorde. Jag ska minsann hålla ett öga på dessa 2 i fortsättningen. Kanske skulle man ta reda på var han själva bodde o sätta sig utanför hans dörr och ”skita”. Jag får ju göra det själv eftersom jag inte har några husdjur själv.
Närmare middag kommer så lilla solen på ett välkommet besök. Min kameraväska är packad och mitt mål är spikat o klart. Jag ska ta tåget till Glumslöv idag. Fluffiga, vita små moln seglar så vackert över den klarblåa himlen. Tänker mig de böljande kullarna, solen som förhoppningsvis lyser upp delar av husen på Ven och de här molntussarna ovanför. Vilken fin bild detta kunde ha blivit. Men allt går ju inte som planerat. Solen lyste inte alls på husen på Ven och dessutom gick jag åt helt fel håll ifrån tågstationen i Glumslöv.
Och vad finns det så i Glumslöv i övrigt? Jo, absolute INGENTING och lika mycket som i Rydebeck där jag sedermera hamnade. Hus o hus och åter hus. Jag hoppade på bussen mot Helsingborg och när jag väl kom till Råå, så kände jag igen mig från en utflykt jag gjort med en vän, tidigare i år. Så tvärstopp här. De fluffiga molnen började nu att bli färre och färre och ersattes mer av de gråtunga, trista molnen. Det drog nu fram till oväder – igen. Några bilder hann jag dock ändå knäppa innan solen försvann helt och jag kunde resa hem därrifrån relativt nöjd o glad. Med fina bilder på mitt minneskort och med en hääärlig dag med en promenad längs stranden och till ljudet av böljande vågor o skriande fiskmåsar.
Kort o gott en ganska lyckad utflyktsdag.
torsdag 11 mars 2010
ENSAM I EN TUFF VÄRLD
Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.
Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.
Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.
Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.
Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.
Man brukar säga att livet händer en och nog är det väl så. Ibland mer kännbart än annars.
Går en balansgång nu mellan vad jag klarar av och måste. Livet är tufft och ibland känns
dess prövningar övermäktiga och man får en sån lust att bara ge upp.
Ensam är stark, säger man. Men jag vet inte om jag riktigt kan hålla med, för det kan också vara väldigt påfrestande o jobbigt.
Ensam är också ledsen. Ensam är även en förtvivlan och en tomhet så svår att beskriva.
Man har ingen. Ingen som bryr sig, ingen att tycka om eller ta hand om, ingen som väntar på
en, ingen som saknar, längtar och älskar en. Ensam i en så stor o krävande värld där samhällets alla krav och många måsten suger ur all näring o energi från en. Nej, ensam är INTE alltid starkast o bäst.
Tur att jag dagar som de här , ändå har min kamerautrustning och min vilja o ambition att ta mig ut i naturen. Här ute finner jag ro för själen. Här kan jag andas frihet och glömma vardagen med alla dess mödor under några timmars tid. Här kan jag bara vara. Behöver inte
bry mig om någon eller något utan bara få tänka på mig själv och mitt eget välbefinnande.
Min kamera och mitt intresse för fotografering o redigering är min passion, min vän och numera en räddningsplanka att ta till för att just orka leva vidare. Jag är inte anpassad för detta
liv och denna värld och inte vice versa heller. Men jag är född till den och jag förväntas göra det bästa möjliga av den tid som nu står till mitt förfogande här på vår moder jord.
måndag 1 mars 2010
Vi närmar oss våren med stormsteg även om det inte ser så ut när man idag tittar ut genom sitt köksfönster. Grått o trist som det så ofta varit nu den sista tiden. Men väderleksrapporten säger vackert väder de kommande dagarna. Kanske inte så många grader över nollstrecket - ännu, men en sol - så stor, rund och go´ kan bara den utföra små underverk på den nu så trötta själen.
En liten ekorre har letat sig in i min trädgård och hoppar nu frenetiskt från gren till gren i mitt lilla pileträd här utanför. En glad, pigg liten krabat som säkert även den längtar till lite ljusare tider. Pilfinkar, rödhakar, talgoxar och bergfinkar lurar i buskarna, spanar efter eventuella hot och som när sikten är klar, kommer i omgångar till fågelbordet för att få sig lite mat.
Så trött man kan vara på den här snön nu. När nya flingor singlar ner från himlen utstötes ett suckande ljud från det innersta rummet. Inte ens barnen jublar över det här längre. Pulkabacken står öde och inga barn i sikte. De många skidåkare som masade sig fram i spåren ute i skrylleskogen, blir nu bara färre och färre , om det nu inte är så att de försvunnit helt. Kan förvisso bero på att temperaturen de senaste dagarna pendlat mellan plus och minus och att snö förvandlats till regn för en kortare period .
Nej, nu längtar jag till vår. Solen och värmen och all grönska som kommer med den. Vill kunna dra ner blixlåset och klä av mig denna årstid nu och släppa fram ljuset, färgerna, värmen och den positiva energi som detta ändå brukar kunna medföra. Vill ta avsked av Kung Bore och hans tid och önska honom välkommen tillbaka om 10 år.
En liten ekorre har letat sig in i min trädgård och hoppar nu frenetiskt från gren till gren i mitt lilla pileträd här utanför. En glad, pigg liten krabat som säkert även den längtar till lite ljusare tider. Pilfinkar, rödhakar, talgoxar och bergfinkar lurar i buskarna, spanar efter eventuella hot och som när sikten är klar, kommer i omgångar till fågelbordet för att få sig lite mat.
Så trött man kan vara på den här snön nu. När nya flingor singlar ner från himlen utstötes ett suckande ljud från det innersta rummet. Inte ens barnen jublar över det här längre. Pulkabacken står öde och inga barn i sikte. De många skidåkare som masade sig fram i spåren ute i skrylleskogen, blir nu bara färre och färre , om det nu inte är så att de försvunnit helt. Kan förvisso bero på att temperaturen de senaste dagarna pendlat mellan plus och minus och att snö förvandlats till regn för en kortare period .
Nej, nu längtar jag till vår. Solen och värmen och all grönska som kommer med den. Vill kunna dra ner blixlåset och klä av mig denna årstid nu och släppa fram ljuset, färgerna, värmen och den positiva energi som detta ändå brukar kunna medföra. Vill ta avsked av Kung Bore och hans tid och önska honom välkommen tillbaka om 10 år.
söndag 21 februari 2010
Man tror knappt att det kan vara så här grått o trist väder. Tänker att man kanske fått en
ögonsjukdom eller nåt. Men så är det väl förstås inte. Hade först bara tänkt luta mig tillbaks
här i min stol idag och titta på mina vänner som kommer o hälsar på lite pö om pö, ute i trädgården. Men sen tänkte jag att jag nog ändå behövde lite frisk luft för att inte deppa ihop alldeles.
Så med kameran runt halsen, kängorna dåligt snörade och en stor väska som hänger ner axlarna, begav jag mig ut på en liten strapats. Det var då väldigt kallt i vinden och det kändes
då verkligen på kålbladen, för inte tänkte jag väl på att ta med en mössa, inte.
Med tunga steg lufsade jag runt utan något mål i sikte. Vädret inspirerade inte och vart jag än tittade, såg det bara såååå grått, trist och intetsägande ut. Men tänkte jag, frisk luft det får jag
i alla fall. Funderade på det gamla stenbrottet där siporex fortfarande spränger. Men där jag lyckats krypa under tidigare för att nå mitt mål, hade man nu lagat stängslet och satt upp en stor gul skylt där det stod "varning - sprängning - branta stup" eller nåt sådant.
Så tji fick väl jag. Men ett par hundra meter längre bort avtog stängslet eller också hade det bara försvunnit under snövallarna. Men här tänkte ju lilla jag plöja mig igenom och fram.
Snövallar o minusgrader måste ju betyda packat underlag och jag kan sväva fram som en tyngdlös ängel på detsamma. Tji fick väl jag. Första steget helt ok. Andra steget, då försvann benet ner till knähöjd, 3 steget och fjärde steget fick det plötsligt att kännas som om jag var
i kvicksand. Men fram skulle jag. Och när jag väl kände att jag nog inte skulle eller borde gå
längre, fällde jag upp mitt stativ som bara försvann i snömassorna. Så där stod jag med snö upp till rumpan, kängorna fyllda av detsamma och med ett stativ som försvunnit ner under och för vaddå? För att konstatera att platsen jag masat mig ut till inte bjöd på några vackra fotomotiv eller någonting att fota överhuvudtaget.
Nåja, frisk luft fick jag i alla fall för att ännu en gång upprepa detta fantastiska uttryck.
Nä, det var ingen trevlig dag. Vädret var skit, mitt humör förmodligen likaså.
Men, nu är det ny vecka o nya tag. På fredag slutar jag klockan 12 och är ledig enda tills på
måndag eftermiddag kl 16.30. Hoppas, hoppas att jag då får några dagar med fint väder, så jag kan komma ut med min kamera igen.
Tjingeling för denna gång och god natt.
ögonsjukdom eller nåt. Men så är det väl förstås inte. Hade först bara tänkt luta mig tillbaks
här i min stol idag och titta på mina vänner som kommer o hälsar på lite pö om pö, ute i trädgården. Men sen tänkte jag att jag nog ändå behövde lite frisk luft för att inte deppa ihop alldeles.
Så med kameran runt halsen, kängorna dåligt snörade och en stor väska som hänger ner axlarna, begav jag mig ut på en liten strapats. Det var då väldigt kallt i vinden och det kändes
då verkligen på kålbladen, för inte tänkte jag väl på att ta med en mössa, inte.
Med tunga steg lufsade jag runt utan något mål i sikte. Vädret inspirerade inte och vart jag än tittade, såg det bara såååå grått, trist och intetsägande ut. Men tänkte jag, frisk luft det får jag
i alla fall. Funderade på det gamla stenbrottet där siporex fortfarande spränger. Men där jag lyckats krypa under tidigare för att nå mitt mål, hade man nu lagat stängslet och satt upp en stor gul skylt där det stod "varning - sprängning - branta stup" eller nåt sådant.
Så tji fick väl jag. Men ett par hundra meter längre bort avtog stängslet eller också hade det bara försvunnit under snövallarna. Men här tänkte ju lilla jag plöja mig igenom och fram.
Snövallar o minusgrader måste ju betyda packat underlag och jag kan sväva fram som en tyngdlös ängel på detsamma. Tji fick väl jag. Första steget helt ok. Andra steget, då försvann benet ner till knähöjd, 3 steget och fjärde steget fick det plötsligt att kännas som om jag var
i kvicksand. Men fram skulle jag. Och när jag väl kände att jag nog inte skulle eller borde gå
längre, fällde jag upp mitt stativ som bara försvann i snömassorna. Så där stod jag med snö upp till rumpan, kängorna fyllda av detsamma och med ett stativ som försvunnit ner under och för vaddå? För att konstatera att platsen jag masat mig ut till inte bjöd på några vackra fotomotiv eller någonting att fota överhuvudtaget.
Nåja, frisk luft fick jag i alla fall för att ännu en gång upprepa detta fantastiska uttryck.
Nä, det var ingen trevlig dag. Vädret var skit, mitt humör förmodligen likaså.
Men, nu är det ny vecka o nya tag. På fredag slutar jag klockan 12 och är ledig enda tills på
måndag eftermiddag kl 16.30. Hoppas, hoppas att jag då får några dagar med fint väder, så jag kan komma ut med min kamera igen.
Tjingeling för denna gång och god natt.
Den 21 februari och vintern håller sig envist kvar.
Trösten i detta är att det åtminstone blir lite ljusare med all den snö som
omger oss. Det kunde ju varit så att vi istället fick regn, blåst och en alldeles jämgrå
himmel. Då hade kanske depressionen varit mer utbredd än vad den är idag.
Men oj vad jag längtar efter vår, värme, grönska och alla vackra blommor med dess
färger som prunkar i rabatter o blomsterlådor och som sprider glädje o värme inombords.
Vinter i all ära, den är vacker när den kommer och då snön verkligen får ligga kvar alldeles
vit och orörd. Men i denna delen av Skåne så blir det ju sällan så. det vita blir snabbt till slask och smuts och trädens grenar orkar o kan inte hålla fast det vita pudret så särskilt
länge. Så när marken är mer brunvit och då trädens grenar stretar nakna mot skyn, då kan
jag vara förutan denna årstid. Jag blir deprimerad i ordets rätta bemärkelse.
Då jag nu vänt blad i mitt liv och ska till att starta på ett alldeles nytt kapitel, så känns det
lite nervöst, men samtidigt spännande. Jag vill få ägna mig åt det jag tycker är så roligt,
nämligen min fotografering o redigering.
Vädret, för att fortsätta tjata om detsamma, har dock inte givit mig någon större inspiraiton.
Behöver lite mer sol och blåa himlar för att jag ska tycka det känns riktigt kul.
Avsaknad av bil är ett stort problem för mig. Anser dock inte att jag har råd att köpa mig en
i heller. Det får bli att utnyttja kollektivtrafiken och de båda ben jag föddes med. Men allting
kräver planering och många gånger är det tidsödande. Jag vet att jag nämnt detta i tidigare
inlägg, men återkommer till det igen då det är ett ständigt återkommande dilemma.
Man tittar på fs och ser alla dessa vackra platser som folk har varit på och avundas det fina
som de omges av eller åtminstone har närhet till. Det känns inte som om vi har riktigt samma
tur här nere om vi då bortser från Österlen, som ju är väldigt vackert. Men man får ta det
som det kommer och försöka skapa något vackert utav det som finns tillgängligt. Man
laborerar lite grand med bilden i Ps, men jag känner att jag har så många brister även här.
Kollar nätet regelbundet för att se om jag kan hitta någon bra o prisvärd utbildning inom just
redigering, som kan föra mitt bildskapande ett snäpp framåt.
Färdigskrivet för denna gång. Kaffet uppdrucket och trots det gråa o trista utanför mitt fönster, så ska jag klä på mig och gå ut en liten runda.
Tjingeling för denna gången.
Trösten i detta är att det åtminstone blir lite ljusare med all den snö som
omger oss. Det kunde ju varit så att vi istället fick regn, blåst och en alldeles jämgrå
himmel. Då hade kanske depressionen varit mer utbredd än vad den är idag.
Men oj vad jag längtar efter vår, värme, grönska och alla vackra blommor med dess
färger som prunkar i rabatter o blomsterlådor och som sprider glädje o värme inombords.
Vinter i all ära, den är vacker när den kommer och då snön verkligen får ligga kvar alldeles
vit och orörd. Men i denna delen av Skåne så blir det ju sällan så. det vita blir snabbt till slask och smuts och trädens grenar orkar o kan inte hålla fast det vita pudret så särskilt
länge. Så när marken är mer brunvit och då trädens grenar stretar nakna mot skyn, då kan
jag vara förutan denna årstid. Jag blir deprimerad i ordets rätta bemärkelse.
Då jag nu vänt blad i mitt liv och ska till att starta på ett alldeles nytt kapitel, så känns det
lite nervöst, men samtidigt spännande. Jag vill få ägna mig åt det jag tycker är så roligt,
nämligen min fotografering o redigering.
Vädret, för att fortsätta tjata om detsamma, har dock inte givit mig någon större inspiraiton.
Behöver lite mer sol och blåa himlar för att jag ska tycka det känns riktigt kul.
Avsaknad av bil är ett stort problem för mig. Anser dock inte att jag har råd att köpa mig en
i heller. Det får bli att utnyttja kollektivtrafiken och de båda ben jag föddes med. Men allting
kräver planering och många gånger är det tidsödande. Jag vet att jag nämnt detta i tidigare
inlägg, men återkommer till det igen då det är ett ständigt återkommande dilemma.
Man tittar på fs och ser alla dessa vackra platser som folk har varit på och avundas det fina
som de omges av eller åtminstone har närhet till. Det känns inte som om vi har riktigt samma
tur här nere om vi då bortser från Österlen, som ju är väldigt vackert. Men man får ta det
som det kommer och försöka skapa något vackert utav det som finns tillgängligt. Man
laborerar lite grand med bilden i Ps, men jag känner att jag har så många brister även här.
Kollar nätet regelbundet för att se om jag kan hitta någon bra o prisvärd utbildning inom just
redigering, som kan föra mitt bildskapande ett snäpp framåt.
Färdigskrivet för denna gång. Kaffet uppdrucket och trots det gråa o trista utanför mitt fönster, så ska jag klä på mig och gå ut en liten runda.
Tjingeling för denna gången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
